Det finns något tryggt kommunalt över att stadens största tempererade utomhusbad stänger sina portar lagom till att värmen och solen äntligen valt att förbarma sig över vår plats mellan Umeå och Piteå älvar. Där ligger den tröga kolossens inflexibilitet på lit de parade framför våra ögon. Ja, ja, skriker nyliberaler och annat folk som inte förtjusas av den offentliga sektorn, så illa är det!
Jag tog barnen till Hamptjärn istället; hade kanske inte gjort det om det varmare, närmre alternativet hade funnits till hands. Om det stora tempererade utomhusbadet drivits i privat regi så hade det inte varit något snack om saken, de hade hållit öppet för att försöka ta igen allt som förlorats under en, i all ärlighet, bedrövlig sommar. Det är även möjligt att de varit mer skyndsamma i att reparera den vattenledning som från taket stilla svalkade de som stod och köade med en duschdimma så len och förtjusande, som nästan likt en omärklig dagg lade sig över oss.
Förmodligen skulle vattenrutschkanan inte varit fullt så lam om de kommersiella krafterna hade fått råda. Flera hiskeliga, turboladdade kanor hade nog de krafterna investerat i, för att locka folk och deras plånböcker från när och fjärran. Knappast hade känslan varit som den är nu, att ingenting hade ändrats från när jag som barn badade där tills idag.
Nu vet jag att mina barn haft en nästan identisk upplevelse som min: den där speciella känslan av förväntan när plinget som förvarnar att vågmaskinen strax drar igång och den sena eftermiddagens likgiltighet, då vågorna slutat kittla. Men egentligen så borde jag väl vilja att mina barn skall få det bättre än det jag hade, att de skulle få åka tjutande nedför norra Europas högsta/snabbaste kana exempelvis? Nja, de stillsamma vågorna för den relativt blygsamma pengen duger gott.
Magnus Ericsson