Det finns två vägar eller världar att välja mellan. Dystopi med dess mörka färger och motiv av miljöer från påskön eller arbetsglädje illustrerad i starka, klara och glada färger. Men enligt Carl Johan De Geer spelar det inte så stor roll vilken väg besökarna väljer när de äntrar Skellefteå konsthall.
– Båda är ju faktiskt skojiga, säger han och skrattar.
Ett 50 år långt konstnärskap som innefattar fotografi, scenografi, grafik, litteratur och måleri har samlats för att spegla Carl Johan De Geers mångsidighet. Ständigt har han rört sig mellan uttrycken och mellan privat- och arbetsliv, vilket framför allt synliggörs i fotografierna utställningen visar.
– Jag tycker om att fota de jag känner väl. Att fota okända människor och sedan ställa ut fotografierna tycker jag är oetiskt. Jag gillar också att använda mig av privatlivet i arbetslivet.
Utställningen "Ledtrådar" producerades av Färgfabriken i Stockholm där den visades vår och sommar 2014. Därefter har den visats på Dunkers i Helsingborg och på söndag öppnar en komprimerad version i Skellefteå konsthall. Och Carl Johan De Geer har själv varit med och valt ut vad utställningen ska innehålla eller ej. Affischerna han blivit synonym med har exempelvis valts bort och ett stort fokus ligger istället på filmens värld.
– Egentligen innehåller utställningen mycket mer grejer men vi har valt bort en hel del för att istället visa det som passar.
I ett hörn i konsthallen har Carl Johan De Geer gjort en arbetsplats. Han förklarar att besökarna ska få en känsla av att han sitter där och jobbar, men har bara gått för att hämta en kopp kaffe. "Ledtrådar" ska ses som en pågående process med avtryck i hans mångåriga konstnärskap där humorn ständigt är närvarande. Även privata och mycket personliga ägodelar ställs ut, som hans första kamera och en anteckningsbok från barndomen i Belgien. Intill den står en skolbänk med uppfällt lock och där inne speglas döden.
– Så när skolpojken öppnar på locket ser han sin egen död, skämtar Carl Johan De Geer.
På frågan om utställningen väcker minnen förklarar han att föremålen är ständigt aktuella och därför har det aldrig funnits tid att glömma dem för att sedan väcka historierna till liv igen. Däremot är Carl Johan De Geer noggrann med att påpeka att det är en utställning som ska spegla ett pågående konstnärskap och inte, under några som helst omständigheter, kallas minnesutställning.
– Min generation har rökt väldigt mycket och därför har många hunnit gå bort. Och jag har varit på väldigt många utställningar för dessa numera bortgångna människor som varit så evinnerligt tråkiga. Det har varit som att gå in i en egyptisk gravkammare, säger han och ryser.
Det har varit som att gå in i en egyptisk gravkammare.