Det årliga julgnället är kanske inte en lika uttalad tradition som vår bisarra tvångsbenägenhet att bänka oss framför Kalle Anka varenda julafton, men att gapa över högt och lågt kring jul är i allra högsta grad en tradition. Julgnället infinner sig ungefär samma tid varje år och gör ytterst få avvikelser i hur den framförs eller vilka punkter den berör. Julgnället börjar i november, när butikerna dammar av "Jul i Betlehem"-skivan med Carola och skyltfönstren dekoreras efter klassisk kommersiell julmall.
"Har de redan börjat spela julmusik? Snart börjar de väl spela julmusik redan i augusti!"
Sedan drar årets iteration av SVT:s julkalender igång, varpå bestörta småbarnsföräldrar kastar sig över sina telefoner för att skriva arga, arga Facebook-inlägg och arga, arga Twitter-meddelanden. Kvällstidningarna vädrar blod och hakar på. En kraftig tittarstorm rasar plötsligt över både inland och kust. Skriklipas det inte över Håkan Bråkan som klämmer Maria Bonnevie på brösten, gråts det över för lite julstämning eller för mycket fakta.
"Ska julkalendern börja lära mitt barn saker nu också? Räcker det inte med att ungjäveln måste sitta still och lyssna och lära sig saker i skolan?"
Samtidigt blir någon på Södermalm i Stockholm fly förbannad över hur mycket pengar vi bränner på julklappar, alltjämt som svetsar-Lasse i Åstorp håller på att implodera när han via ryktesvägen får höra att kollegans bästa väns sambos son inte får vara pepparkaksgubbe i årets luciatåg. Och plötsligt, utan förvarning, faller det lite snö och vips är det tågkaos, vägkaos, dödshalka och idel krossade resedrömmar hos hemvändare som poserar med resväskor och ledsna miner och hashtagen #DetBlirIngenJul. Skulle det dock inte komma någon snö gnälls det över det istället. Julgnället är sannerligen en tradition lika stark som någon annan, och den varar ända fram till påska.
Carl Brännström