Tretton unga män ger sig ut på en strapatsrik resa. Det ska bli deras livs äventyr. Målet är Antarktis och året är 1914. Långt tidigare försvann här en grupp vetenskapsmän, deltagarna i Andrée-expeditionen.
Anna Lihammer berättar i ”Där gryningen dröjer” hur de entusiastiska deltagarna bryts ned av pennalism, kyla, snöstormar, hungriga isbjörnar och isolering. De veckor de ska vara borta blir i verkligheten nio fasansfulla månader.
Från början försöker de hålla modet uppe, men i gruppen finns nazistiska ideal och en ledare som njuter av att plåga andra och utse hackkycklingar. När isbjörnarna har ätit upp hundarna, maten är slut och deltagarna kämpar med skador, svält och skräck, då upphör deras inlärda mänskliga och sociala beteenden.
Det är olustig läsning. Männen som trodde att de skulle bli hjältar märks för alltid. De som överlever. De är hålögda, skäggiga, sjuka. Innan de gav sig iväg var ingen av dem erfaren polarfarare, snarare bortskämda överklasslynglar.
Det som gör detta till en kriminalroman är också det fasansfulla som händer drygt tjugo år senare. I bakgrunden skymtar Berlinolympiaden och mörkret som faller över Europa, de nazistiska idealen breder ut sig. Anna Lihammer vill med romanen markera vad som kan hända om man vänder bort blicken och inte låtsas om förföljelser och övergrepp. Hon lyckas, det är en välskriven och intelligent bok, men plågsam att ta sig igenom.
Inger Lundqvist