Man minns sin första skolstart när man ser sina barn göra samma resa. Nu är det minstingens tur att börja ettan. Det är inte så mycket som skiljer från min tid bortsett från mode, frisyr och skolväska. Jag hade en mörkblå Salomon med vitt S och orange kant. Min son har en klassisk "Kånken", så det kunde visserligen ha varit samma på den punkten.
Jag bodde på landet och åkte skolbuss. De amerikanska filmerna ligger betydligt närmre sanningen än man kan tro. "Geeks", "freaks" och "jocks" samsades om sätena. Bråk och stök. Det var högstadieelever från Röstånga som fyllde bussen till bredden, så vi "bonnaungar" som plockades upp längs de skånska landsvägarna, inramade av bördiga åkrar, var betydligt yngre än våra medresenärer.
I den knökfulla bussen slog överlevnadsinstinkten till. Det var lätt att dela in bussens segment i onda och goda krafter. Ögonen och hjärnan jobbade på ett sätt som närmast skulle beskrivas som i scenen där Arnolds "Terminator" scannar av och utvärderar situationen på baren. Det handlade om att välja rätt eller gå under.
Oftast hamnade man rätt, det vill säga bredvid två gulliga tjejer som lät en sitta på en kant. Men någon gång lockades man bak till en ledig plats, lååååångt bak, vilket oftast visade sig vara en fälla. Ty den lediga platsen var såklart ledig av en anledning. Det kunde röra sig om en fistävling mellan bussens värstingar. Tänk Klimpen från "Bert"-filmerna.
När det kändes som värst där i bussen bland fisdofter och värstingar så tänkte man på första skoldagen-mys som val av bänkpapper, ritande av namnskylt, luktsudd och annat gött. Mina barn slipper bussresan men när de springer in i skolvärlden med sin lilla ryggsäck så vet man att en djungel väntar. Man kan bara förse dem med rätt verktyg och fälla en nostagisk tår i smyg. Det var ju igår som jag väntade på bussen och liknade dess ljudbild med en tiefighter (vapen i "Star wars"-filmerna, reds. anm.) som närmade sig.
Ted Kjellsson