EDINBURGH 2014-09-17 Gammal och ung kampanjar in i det sista för ett ja i Edinburgh snart kanske Skottlands huvudstad på riktigt igen, om skottarna säger ja i torsdagens folkomröstning. Foto: Wiktor Nummelin / TT / kod 10510
Alla kiltar och blåmålade ansikten i världen spelade ingen roll: Skottland förblev en del av det brittiska samväldet, före detta imperiet. Runt fem procent fler än hälften av skottarna tyckte att det nog var bäst att fortsätta det långa, knakande äktenskapet med erövrarna från söder om Hadrians mur. Men det var tajt, det var inte med stor marginal som Union Jack fick behålla sina blå fält. (Förresten, var är Wales röda drake och gröna fält?) I samma veva så gör lokalorganet i er hand en snabb webbundersökning om spridningsområdet är för eller mot en separation från våra sydliga kolonisatörer. Det visar sig att 86 procent, i skrivande stund, tyckte det skulle vara en kul grej. Om nu motsvarande andel av de så kallade norrlänningarna skulle rösta på samma sätt väl framför den verkliga valurnan låter jag vara osagt, men jag tycker nog att det börjar vara dags att överväga det hela.
Vana läsare av detta maskformiga bihang känner nog igen denna melodi och tänker nog att krönikören är lite som en gammal vinyl som hakat upp sig; ganska mycket som den där gamle släktingen som berättar samma anekdoter varje jul, midsommar, påsk och så vidare. Men om vi nu skall fortsätta analogin med ett äktenskap så skall det väl vara ett givande och ett tagande? Ganska säker på att man brukar säga så. Ett äktenskap tycks tappa sin betydelse och rättmätighet om det i större mån endast är fördelaktigt för den ena parten och om den andre inte kan skaka av sig känslan av att vara åsidosatt, tagen för givet och lite utnyttjad när den lägger sig för natten i den gemensamma sängen.
Att Norrland och glesbygden inte var en fråga i valet kom knappast som någon överraskning och det finns ej heller någon grund för att tro att det skall bli det. Kanske dags att ta sig en rejäl funderare?