Jag är otroligt svag för hårdrocksballader. På samma sätt som hårdför riffkonst kan göra en besatt och frusta som ett fradgatuggande vilddjur kan en krämig hårdrocksballad greppa tag och penetrera hela ens existens. Det är säkert. Jag lovar. Så för en stund tänker jag släppa min kompromisslöst hårda "fuck off"-attityd och lista världens kanske bästa hårdrocksballader.
Judas Priest – "(Take these) Chains".När Rob Halford ylar vilt om en förlorad kärlek som inte släppt taget om hans hjärta i ("Take these) chains" lämnas ingen oberörd. Låtens refräng hugger som en välslipad kniv och sitter sedan fast för alltid.
Pantera – "Cemetery gates".Gaphalsarnas gaphals, Philip H. Anselmo, visar prov på sitt breda register i gripande "Cemetery gates". Det som dock gör låten till en äkta gråtfest av mastodontmått är den sorgligt mördade Dimebag Darrels storslagna gitarrspel. Dyrka på knä.
Warlock – "Kiss of death".Uppenbart influerad av tidigare nämnda "(Take these) chains" bjuder "Kiss of death" på en liknande emotionell åktur. Doro Peschs kraftfulla stämma – med karaktäristisk tysk brytning – gör låten precis så storslagen som titeln skvallrar om. Tyskt stål när det är som bäst.
Skid Row – "18 and life".Låten om den unge pojken Ricky med ett hjärta av sten, som jobbar nio till fem och sliter sina fingrar in till benet får tiden att stå still. Varje gång låten spelas förvandlas vardagen till en allvarsam uppgörelse med ungdomens val och kval.
Black Sabbath – "You won't change me".Ingen lista är komplett utan en låt med Black Sabbath. "You won't change me" börjar med ett ruggigt tungt Tony Iommi-riff, men låt er ej luras. Ozzy Osbourne sjunger snart om hur han aldrig kommer förändras – inte ens för sin stora kärlek. Kanske den bästa av alla förbisedda Black Sabbath-låtar. Och det säger en hel del.
Dennis Fahlgren
En krämig hårdrocksballad kan greppa tag och penetrera hela ens existens.