Det fanns en tid då jag blott var en liten skit. Då bodde vi oftast hos mormor i hennes tvåa på Moröhöjden. Jag bodde i rummet som vätte mot 5-gården och mamma sov i samma rum, men det var mitt rum. Där kunde jag stänga in mig och träna på att rädda tennisbollar som jag kastade mot väggen. Till slut blev jag en rätt okej ishockeymålis. Åren gick och vi återkom till 5-gården många gånger. Eftersom fick jag fler intressen än kasta och fånga bollar, men jag hade inte hittat något som verkligen tog tag i mig. Så, när jag gick i trean (tror jag), visades ett program med sådana där nymodiga videos. Det mesta var rätt töntigt – Twisted Sister och Wham! Men plötsligt stod det en snubbe där, i skinnpaj, jeansväst över, med en röd snusnäsduk runt pallet och brölade att han var född i USA.
Där valde jag kanske att bli annorlunda än mina vänner (kanske var det oundvikligt). Jag kände igen namnet som den som skrivit "Born to run" ,bästa låten på Frankie goes to Hollywoods debutalbum. Jag tror jag tyckte att Frankies version var bättre för att den var snabbare. Förstås lite pinigt, men dagen efter gick jag till skolan med övertygelsen att jag hade förstått något som alla de andra inte hade gjort. Förutom Dylan-Mattias, som uppenbarligen hajat en hel del han med.
I det där rummet lyssnade jag sönder "Greetings from Asbury park" och "The wild the innocent and the E-street shuffle", i desperata försök att förstå hur den där konstiga, långa cirkusmusiken helt plötsligt kunde bli "Thunder road" och "Atlantic city" och där någonstans väcktes tanken på att jag skulle skriva musik jag med. Sådan musik som var på riktigt och betydde något. Nu är jag snart gammal och skriver sådan här nostalgisk skit och chefen själv, han fyller pension, men jobbar vidare.
Magnus Ericsson