Foto: PONTUS LUNDAHL.
Jag har något fantastiskt i köket. Den hänger på väggen och räcker hela året. Vid första anblick ser det ut som en helt vanlig almanacka, men den är mycket mer än så. Den innehåller makalösa bilder på alltifrån vidsträckta fjällvyer till prunkande, norrländska tallskogar. Det som verkligen binder ihop bilderna är dock Åke; min systers treåriga Welsh springer spaniel. Åke är den röda tråden, almanackans tysta protagonist. Alltid i det gyllene snittet. Vi ser honom, Åke, den ståtliga fågelhunden, när han kröker på ryggen, lyfter på svansen, och skiter.
Min syster har fotograferat Åke under ett års tid och använt bilder som sträcker sig över alla fyra årstider när hon komponerat ihop almanackan. Det innebär att under vinterhalvåret ser vi Åke skita sig igenom diverse snömiljöer. I mars skiter han för första gången på barmark, i april på en vindpinad fjälltopp och i maj mot en bakgrund av grenverk som vårknoppar.
Vid varje månadsskifte pirrar det till lite i magen när jag vänder blad. Tankarna rusar: Vart kommer Åka att befinna sig den här månaden? Vilket underlag står han på? Hur ser kompositionen ut? Det går aldrig att förutse: Almanackan leker med tittarens förväntningar och bjuder hela tiden på nya typer av miljöer som Åke resolut besudlar.
Det är en fantastiskt barnslig present, en almanacka med bilder på en hund som tömmer tarmen genom olika årstider, men jag älskar den. Då jag bor i södra Sverige träffar jag oftast bara Åke några få gånger per år, men tack vare kalendern känns det som om vi ses oftare. Som om att jag själv är där och rastar honom, på fjället, i skogen, på den där plätten barmark i mars. Det är fint på sitt sätt, tycker jag, och det understryker att en presents värde inte kan mätas i vad den kostar. Ibland räcker det med en Welsh springer spaniel som bajsar i motljus.
Carl Brännström