Kyle MacLachlan spelar en huvudroll i serien "Twin Peaks".
Förra veckan utannonserades ett spel som sannolikt inte en människa hade väntat sig att få se: ”Deadly Premonition 2: A Blessing in Disguise” – uppföljaren till det numera kultförklarade skräckäventyret från 2010. Fans av originalet var inte sena med att basunera ut sin glädje på sociala medier och i spelforum.
Mitt i allt brus snappade jag upp att ”Deadly Premonition” är något av en ”Twin Peaks”-klon. Eftersom jag fortfarande går runt och känner molande ”Twin Peaks”-abstinens, två år efter den makalösa tredje säsongen, väcktes mitt intresse för detta märkliga kultspel. Att jag sedan faktiskt råkar äga det – orört och fortfarande inplastat i hyllan – gjorde att steget från att vara nyfiken till att testa det blev väldigt kort.
Efter ett antal febriga timmar i ”Deadly Premonitions” lågupplösta, halvtrasiga och lågbudgetdoftande spelvärld är jag glad att Nintendo utannonserade en uppföljare och indirekt påminde mig om det oöppnade originalet som samlade damm i min hylla. ”Deadly Premonition” är på många sätt precis som ”Twin Peaks”, fast i spelform. Faktum är att premissen med den mördade kvinnan i den idylliska småstaden och den excentriska FBI-agenten (som älskar kaffe) stundtals är en skamlös kopia på David Lynchs serie. Blanda med lite ren, japansk galenskap och ett knippe stönande dröm-zombies och du har en redig ”Twin Peaks”-grogg att dränka törsten med.
Så, om du också känner ett sug efter mer ”Twin Peaks”-galenskaper; fynda ett exemplar av ”Deadly Premonition”, tryck på start-knappen och låt dig sugas in i en av de märkligaste spelupplevelser som går att hitta. Jag vågar absolut inte lova att du kommer gillar det; likt David Lynchs förlaga är spelet en riktig vattendelare, men det är väl värt en chansning.