Foto: Suzanne Tenner.
Tredje säsongen av Twin Peaks tog slut för en vecka sedan. Efter en sommar och totalt 18 avsnitt av koncentrerat vansinne känns den vanliga tv-tablån plötsligt väldigt tråkig. Jag flippar förstrött mellan Netflix, Viaplay och HBO Nordic och söker något som kan fungera som nikotinplåster för mitt Lynch-begär, men ingenting har någon effekt. Sjätte säsongen av "The Walking Dead" på Viaplay är direkt sövande; Rick och kompani springer runt i skogen, dräper zombies och hukar på bord i medelstora villor - precis som vanligt.
I Netflix-producerade "Ozark" försöker serieskaparna desperat skapa tät thriller-dramatik med en Svensson-familj som hamnar i onåd med knarkkarteller, men receptet känns alltför familjärt. Ojämna "Preacher" bjuder på en hel del galenskaper och underhållande scener i sin andra säsong men serien tappar konstant momentum och fokus.
"Twin Peaks" återkomst var långt ifrån felfri - serien var ojämn, spretig, utdragen och ofta fullständigt obegriplig. Samtidigt var den omöjlig att förutse och varje avsnitt bjöd på minst en eller två scener som fick mig att gapa som en idiot i soffan (eller skratta hysteriskt åt hur makabert allt var). Vi fick inte många svar på de frågor som ploppade upp under säsongens gång (snarare lämnades vi med ännu fler frågor) men det var en resa olik alla andra, och nu ter sig med ens det vanliga tv-utbudet som blekt och… ja, på tok för normalt. Det bjuds på olika historier men alla förhåller sig mer eller mindre till samma oskrivna regler om hur en tv-serie ska vara.
David Lynch bröt alla konventioner i "Twin Peaks: The Return" och jag både älskade och hatade det. Nu är det över. Tv-tittandet har blivit vardag igen och jag vet inte hur jag ska hantera det.