Om några dagar väntar den årliga uppgörelsen i minigolf – den där sommaraktiviteten som måste göras, även fast ingen riktigt vill göra den.
I år kommer den dock med en twist: Istället för vanlig minigolf vankas äventyrsgolf. Det kommer att bli roligare, har en av deltagarna lovat.
Men det blir det ju inte, tänker jag. Äventyrsgolf är inte roligare. Äventyrsgolf är ju rentav ännu värre än vanlig minigolf. I minigolf finns åtminstone en teoretisk möjlighet att vinna med lite mer än bara ren tur och tålamod – skeva banor och trasiga hinder till trots.
I äventyrsgolf spelar det ingen som helst roll hur pass bra snärt du har i handleden när du skickar iväg bollen, banorna är ändå utformade för att vara spektakulära och äventyrliga istället för funktionella.
Att sätta en hole-in-one är ungefär lika sannolikt som att Donald Trump skulle sluta twittra.
Banorna är ett gytter av stenar och kurvor, broar och vattendrag; det är fint för ögat men inte särskilt praktiskt. För den nitiske spelaren som tar minigolf alldeles för seriöst, som undertecknad, är det direkt provocerande.
Och vari ligger själva äventyret? När blir äventyrsgolf äventyrligt? Behöver du falla ner i en en liten, liten damm, eller snubbla över en liten, liten sten, för att äventyrskänslan ska infinna sig?
För en person som snittar 25 centimeter i höjd kan jag tänka mig att äventyrsgolf kan uppfattas som äventyrligt - då är stenarna berg som måste bestigas och de små vattendragen rasande forsar som måste korsas.
För mig är upplevelsen inte mer äventyrligt änden i vanlig, skev minigolf, men desto mer frustrerande (vilket är svindlande, då minigolf är rätt jäkla frustrerande till att börja med).
Carl Brännström