Jag älskar skräckfilm. Jag älskar att bli riktigt skrämd framför teven innan jag går och lägger mig. Det ska gärna kännas genuint jobbigt att släcka lamporna i lägenheten. Varje ljud du hör ska upplevas som ett direkt hot. För att uppnå den effekten behöver jag se skräckfilm helt ensam, sent på kvällen. Skräckfilm tillsammans med andra är inte samma sak. Det förstör stämningen, tar udden av det rysliga. Jag såg "Halloween" som elvaåring med några kompisar och höll på att somna. Sju år senare såg jag "Paranormal Activity", ensam i ett hus klockan två på natten, och blev helt sönderstressad. Skräckfilm fungerar inte i andras sällskap. Inte när du är hemma och definitivt inte när du är på bio.
Jag kan tycka det är nog irriterande att se actionfilmer eller komedier på biografen (folk som skrattar åt precis allting är ett samhällsproblem som våra politiker pratar alldeles för lite om). Att då behöva titta på en film som bygger på atmosfär och uppbyggnad och samtidigt höra någon babbla eller flämta stup i kvarten är lika distraherande som att bli slickad i örat när du gör syntest hos optikern. Jag hatar att se skräckfilm på bio. Jag hatar det.
Att jag då har bokat in mig för att se clownrysaren "Det" tillsammans med två andra är helt obegripligt. Särskilt när elvaåringar numera får gå på 15-årsfilmer i målsmans sällskap. Hur i helvete tänkte jag? Hur tänkte SF? Hjärnkollaps deluxe. Jag har försökt vidta förebyggande åtgärder genom att artigt men bestämt hota mitt biosällskap med prygel om de inte kniper igen under de två timmar och femton minuter som filmen varar. Jag funderar på att lika artigt men bestämt hota resten av biosalongen också, särskilt elvaåringarna i målsmans sällskap, men risken är förstås att någon av målsmännen bestämmer sig för att prygla mig istället. Jobbigt läge.
Carl Brännström