Foto: PONTUS LUNDAHL / TT.
På tisdag är det åter igen dags för Sony-ägda "Naughty dog" att höja ribban för vad vi kan förvänta oss av cinematiska tv-spel. Då släpps äntligen "Uncharted 4: A thiefs end" till Playstation 4 - enligt studions utsago den absolut sista delen i serien. Jag har haft nöjet att lira igenom de första timmarna och kan enklast beskriva dem som att få en rejäl knogmacka i plytet. En stenhård, ljuvlig, nästan erotisk knytnäve som golvar dig hårdare än en rundspark från Chuck Norris. "Naughty dog" besitter en fingertoppskänsla som få andra utvecklare kan skryta om; de kan trolla med hårdvara som ingen annan och pressa ur mer audiovisuell kräm än vad som borde vara möjligt ur en 2,5 gammal konsol. Med "Uncharted 4" tar de spelmediet ännu ett kliv närmare filmens värld sett till både presentation, regi och röstskådespelare.
Men i samma veva som "Uncharted 4" krymper avståndet mellan spel och film när det kommer till narrativ, lika mycket tydliggör det klyftan mellan berättande och gameplay. I ena stunden tittar vi på en gripande filmsekvens med karaktärsutveckling och livspussel som vi alla kan relatera till - i nästa plockar vi upp handkontrollen och ombeds panga ihjäl 120 legosoldater för att kunna avancera till nästa checkpoint.
I "Tomb raider" från 2013 försökte Crystal Dynamics göra Lara Croft mer nyanserad genom att porträttera henne som en mer sårbar karaktär. Det blev dock parodiskt när hon i en filmsekvens bryter ihop över att hon behövt ta en persons liv, för att fem minuter senare - när spelaren greppar handkontrollen - strypmörda 20 snubbar på rad utan att så mycket som skälva på underläppen. Den här dissonansen blir bara tydligare ju mer realistiska spelen blir, och "Uncharted 4" är ett skinande färskt exempel på det.
Carl Brännström