Det finns starka åsikter om precis vad som helst. Vi har baconvurmare som får mord i blicken om du antyder att bacon skulle vara lite, lite överskattat. Vi har Team Jacob och Team Edward. Vi har Sony-fanboys, Xbox-fanboys och Nintendo-fanboys. Och så har vi datorkomponentshuliganer. Vid första anblick ser de ut som helt vanliga individer, med jobb, frisyrer och stämpelkort på Pressbyrån. Men bakom den där ansade fasaden bultar ett hjärta väldigt hårt för väldigt specifika datorkomponentstillverkare. Säger du att du funderar på att köpa ett Nvidia-grafikkort till någon vars hjärta slår för AMD kan det ta hus i helvete.
"Vad säger du? Nvidia! Satans utsugare och fuskjävlar är de! Giriga storbolagsjävlar som ljuger om VRAM och kör fulspel och skiter i drivrutiner till gamla kort när nya kort släppts! Jag säger då det, Nvidia, ja jävlar, fy faaaaan! Det ska vara AMD. AMD! AMD!"
Tills för en månad sedan hade jag aldrig beträtt den här minerade marken, men i samma ögonblick som jag bestämde mig för att börja köpa datordelar kastades jag in i en värld härjad av grafikkortskrigare, processorrebeller, chassikämpar och nätaggregatkonnässörer. Människor i min närhet har muterat som varulvar i månsken när jag luftat mina köptankar. När jag berättade för en vän att jag funderade på ett H170-moderkort fick jag illa kvickt ett rungande "Nej!" upptryckt i nyllet, åtföljt av svordomar och en redig uppläxning i att aldrig, aldrig välja H170 när du kan välja Z170. När jag avslöjade för en kollega att jag tänkte satsa på en Intel i7-processor hände samma sak: "Nej!", svordomar och uppläxning om i5-ditons överlägsna prisvärdhet. Det här fick en tredje komponenthuligan, denna via Skype, att vakna till liv och skrika "Nej!" ännu högre och hävda att i7 minsann är ett måste för att framtidssäkra datorn. Suck. De är tamejtusan överallt, de nedrans komponenthuliganerna.
Carl Brännström