För drygt tre veckor sedan klickade jag igång Ron Gilberts nya spel, "Thimbleweed Park", en titel som marknadsförts som ett gammaldags peka-och-klicka-äventyr stöpt i exakt samma form som peka-och-klicka-äventyren från Lucasarts på 80- och 90-talet.
I samma veva släptes även "Yooka-Laylee", vilket påminner extremt mycket om det snart 20 år gamla plattformsspelet "Banjo-Kazooie" till Nintendo 64.
Det är en växande trend vi ser, både inom spel- och filmbranschen, att nya produktioner försöker efterlikna gamla, både till presentation och innehåll. En trend som jag som växte upp under 90-talet är väldigt svag för.
Jag formligen älskar hela presentationen i "Thimbleweed Park" - det är som att jag är tolv år igen och lirar mitt första CD-ROM-spel i pojkrummet.
Samtidigt är en nostalgisk presentation ingen garanti för att spelet i övrigt är bra.
"Thimbleweed Park" lyckas balansera pixelgrafik med små, moderna detaljer som förbättrad ljudproduktion och smidigare spelmekanik, men "Yooka-Laylee" är verkligen, på pricken, likt "Banjo-Kazooie".
Det betyder att samma problem som "Banjo-Kazooie" led av återfinns i "Yooka-Laylee". För mig är det inte ett dugg charmigt att sitta och trilska med en fullständigt horribel spelkamera och otydlig bandesign som om det vore 1998 igen.
"Yooka-Laylee" har sina förtjänster; det är inbjudande, kulört, bjuder på stundtals bra plattformssegment och har ett urmysigt soundtrack, men utvecklarnas vilja att leverera ett riktigt old school-äventyr sätter för många käppar i hjulet.
Spelet känns gammalt, och då menar jag inte sådär skönt vintageaktigt, utan bara utgånget bäst-före-datum-gammalt.
Spelmekanik får inte offras eller negligeras för att det ska vara retro - funkade det inte bra för ett eller två decennier sedan lär det definitivt inte funka bra idag heller. Ibland kan retro bli för retro, helt enkelt.
Carl Brännström