Under hela mitt liv har jag antingen bott i radhus eller lägenhet, vilket som bekant innebär grannar tätt inpå, vilket innebär ljud. Ljud av alla dess slag.
I min nuvarande lägenhet har ljudlandskapet länge dominerats av grannen som spelar Counter-Strike. Normalt brukar det vara tyst under långa perioder, tills något går åt skogen. Då rikoschettar svordomarna mellan väggarna och du kan riktigt känna frustrationen genom tapeten. Sedan blir det tyst. Tyst och koncentrerat.
Tills det smäller igen.
De senaste två, tre veckorna har ljudbilden dock ändrat karaktär. Counter Strike-grannen har skaffat tjej och krukväxt, vilket innebär att jag numera hör andra sorters primala läten sent på kvällarna.
Jag är inte helt bekväm i förändringen. Det blir lätt lite stelt när du sitter där med en bok om fjällvandring i Abisko och någon osynligt skrikflåsar dig i nacken. Som tur är har i alla fall en annan granne slutat köra sina Absolute Summer 2005-spellistor på maxad volym på tisdagskvällarna, vilket resulterat i att jag inte längre behöver somna till tonerna av Linda Bengtzings "Alla flickor utom jag".
Någon verkar för övrigt ha fått barn i huset. Det hörs på bebisvrålen.
Det rör sig dock om extremt inkonsekventa skrikintervall, typ varannan vecka, så den enda rimliga slutsatsen är att det rör sig om en klassisk skilsmässobebis: Varannan vecka här, varannan vecka någon annanstans.
Jag föredrar dock en skilsmässobebis framför en kåt katt - en sådan höll mig nämligen vaken halva augusti i fjol. Den satt ute på gården, osynlig för min sömniga blick, och jamade lustfyllt ut i tomma luften. Efter varje läte var den tyst i några sekunder, som för att lura åhöraren att den slutat. Jag låg vaken i timmar och stålsatte mig inför nästa jamande.
När jag till slut somnade var det av utmattning. Jag kan fortfarande höra katten ibland, liksom Linda Bengtzing, men jag tror det handlar om en mild form av granntinnitus numera.
Carl Brännström