Open world-genren, som bygger på vidsträckta spelvärldar proppade med saker att göra och prylar att samla, har alltid varit något av en hatkärlek för mig. Friheten är ofta det som lockar mig att börja spela ett open world-äventyr men det är också det som får mig att sluta. Det blir helt enkelt för överväldigande, särskilt när jag efter 20-30 timmar av koncentrerat finlir inser att jag inte ens klarat en fjärdedel av spelet och har över 200 oupptäckta blomsorter kvar att hitta. Många open world-spel tenderar dessutom att bli väldigt enformiga i längden där mycket av innehållet upprepas på tok för många gånger.
Som resultat har jag bara klarat ut ett enda spel i genren. Ett ynka litet spel, och då har jag ändå harvat mig igenom en beskärd del av utbudet. Jag har aldrig sett eftertexterna i en ”Grand Theft Auto”-titel. Aldrig dräpt sista draken i ”The Elder Scrolls V: Skyrim.” Aldrig avslutat ett ”Assassin’s Creed.” Jag gav upp ”Final Fantasy XV” efter bara tio timmar och ”Fallout 4” har jag inte ens orkat starta. Inte ens ett av årets bästa spel, ”The Legend of Zelda: Breath of the Wild” är färdigspelat. Där har jag fortfarande mer än halva spelvärlden oupptäckt. Det enda open world-spelet jag har klarat ut är ”The Witcher 3: Wild Hunt” som lyckas undgå att trampa i många av genrefällorna tack vare sin perfekta mix av en stor och öppen spelvärld, ett bra manus, färgstarka karaktärer och välgjorda sidouppdrag som aldrig känns som utfyllnad.
Med det sagt är det på sin plats för lite botgöring i jul. Istället för att fynda fler spel i mellandagarna tänker jag återvända till Hyrule i ”Zelda” och skaffa fram pengarna och trästockarna som behövs för att köpa det där pittoreska lilla huset i Hateno Village. Sedan ska plocka en jävla massa kvistar i ”Horizon: Zero Dawn” och klättra upp i 11 214 utkikstorn i ”Assassin’s Creed: Black Flag”. Sedan, kanske, kan jag fira in det nya året med gnutta sinnesfrid.
Carl Brännström