Twin Peaks är tillbaka i tv-rutan efter 25 års frånvaro, och som jag skrivit tidigare har det varit väldigt svårt att hantera förväntningarna. Jag tillhör den där lite äckliga skaran som formligen dyrkar "Twin Peaks" och som får något erotiskt i blicken så fort någon nämner David Lynch eller dansande dvärgar. Att jag sett fram emot tredje säsongen är således något av en mild underdrift. Frågan är nu: Hur står sig säsong tre? Motsvarar den förväntningarna? Mitt svar: Jag vet inte. Efter fem avsnitt har jag verkligen ingen aning.
"Twin Peaks" har aldrig varit så skruvat som nu. Vi snackar spöken i glasboxar som glor på kopulerande ungdomar. Talande träd. Kroppar som sugs in i eluttag och Michael Cera som imiterar Marlon Brando. Det finns snuttar av ett begripligt narrativ bland alla tokerier, men om berättelsen planar ut och blir greppbar återstår att se. Med David Lynch vet man aldrig. Det enda som är helt kristallklart är att Lynch, Frost och gänget på Showtime inte tänker rida på gammal nostalgi - säsong tre går sin egen väg och känns mer "Mullholland Drive" och "Inland Empire" än gamla kufiska "Twin Peaks". Och det gillar jag.
Jag tror att det är viktigt att tänka på säsong tre som Lynch själv beskrivit den: Istället för att se det som en tv-serie på 18 avsnitt ska den betraktas som en långfilm i 18 delar. Rent dramaturgiskt ter den sig nämligen inte alls som en tv-serie. Avsnitten har ingen tydlig början, inget mitten och inget slut. De bara går in i varandra, sömlöst, och tempot är ibland mördande lågt. Den utmanar tålamodet, den tär, kräver, sniglar sig fram, men den är förbaskat svår att slita blicken från. Enda gången jag verkligen tittar bort är när det smaskas på med datoreffekter som ser ut att ha utvecklats i Adobe After Effects. Där och då saknar jag 90-tals-"Twin Peaks". I övrigt är jag mest förbryllad, och förtrollad.
Carl Brännström