Talar vi om Sverige som filmland går tankarna sannolikt till Ingmar Bergman, "Göta kanal" eller valfri, dussinproducerad kriminalrulle inspelad på lunchpengar och proppad med tyskimporterade, dubbade birollsinnehavare. Skräckfilmer lär inte komma på någons topp 30-lista ens. Vad har vi egentligen producerat som är både genuint läskigt och bra, som inte regisserats av Thomas Alfredsson och heter "Låt den rätte komma in"? "Besökarna"? Nej tack. "Evil Ed"? Nja. Nä. "Strandvaskaren"? Fy fan. Sverige är en usel producent av skräckfilmer. Usel.
Som spelland betraktat ser det dock helt annorlunda ut. Inte bara spottar Sverige ut internationella miljonsäljare som "Battlefield" och "Minecraft" och rockar indiescenen med titlar som "Hotline Miami" - vi levererar även riktigt läbbiga skräckspel som rentav tangerar romansscenen i "Under solen" där Rolf Lassgård med blottade, bleka, spända skinkor i vädret gängar stackars Helena Bergström i ett stall.
Främst i ledet för den svenska skräckexporten står "Frictional games". Med rysliga "Penumbra"-serien, vidriga kalsippvätaren "Amnesia: The dark descent" och "Soma" visar den Helsingborgsbaserade studion vägen för hur riktigt bra skräck ska göras. Aktuella undervattensrysaren "Soma" bolmar av så mycket spelmässiga och narrativa kvalitéer att jag inte kan låta bli att undra om bristen på bra, svenska skräckfilmer (eller bra, svenska filmer överhuvudtaget) beror på att alla visionärer söker sig till spelmediet istället.
Jag förstår varför, om så är fallet. De slipper ju hämmande krav på att det måste finnas en förlaga skriven av Camilla Läckberg, de behöver inte oroa sig för att Mikael Persbrandt kommer att se skrattretande ut i sin apfula peruk och de slipper rendera CGI-näsblod i Adobe After Effects. Efter fantastiska "Soma" råder inga tvivel om att spelmediet är rätt kanal för våra svenska skräckvisionärer.
Carl Brännström