Foto: Jurek Holzer / SvD / TT.
Målgruppen för "Ratchet & Clank"är knappast 29-åriga snubbar med skäggstubb, CSN-skuld och ett brev från Transportstyrelsen med en påminnelse om att förnya körkortet. Ändå kan jag inte låta bli att älska spelet som om jag vore tio år och aldrig haft ett bekymmer större än ett glosförhör.
"Insomniacs reboot" av den gamla Playstation 2-plattformaren är så förlösande trevligt, färgglatt och inbjudande. Efter en månads självplågeri med ångestsimulatorn "Dark souls: Prepare to die edition" är det som att slippa ut ur en bur och få hela världen som lekplats. Jag kan runda hörn utan att oroa mig för att få kraniet mosat av en spikklubba. Jag slipper "You died"-skyltar som fyller skärmen varannan minut och urholkade människospillror som sitter hopkurade på stenar och säger att allt är hopplöst. "Ratchet & Clank" är ett glädjepiller, ett avbräck från det bruna, gråa och allvarliga.
Det är även en resa tillbaka till millenniumskiftet, när 3D-plattformsäventyren var lika självklara som allt det där bruna, gråa, allvarliga som vi spelar idag. Paradoxalt känns nyversionen av "Ratchet & Clank" nästan fräschare än originalet från 2002, av den enkla anledningen att det idag är nästintill ensamt i sitt slag till Playstation 4.
Jag läste häromdagen att det bara finns 40 javanoshörningar kvar i världen. 40 stycken. I hela världen. Det finns med andra ord cirka 38 fler javanoshörningar än spel liknande "Ratchet & Clank" till Playstation 4. Kanske är jag lite för optimistisk nu, men jag hoppas verkligen att Insomniacs beslut att ge ut "Ratchet & Clank" ger ringar på vattnet och får andra utvecklare att damma av sina gamla plattformsmaskotar. För visst vore spelvärlden lite trevligare om du kunde ta ett break från dessa semi-fotorealistiska slaktfester och bara hänga med godingar som Crash, Jak och Sly?
Carl Brännström