Game of Thrones har aldrig varit så underhållande som i sin sjunde (och näst sista) säsong. Män i höftskynken dräper män i rustningar, odöda brottas med levande i pudersnö och drakar bjuder in till spektakulära grillfester. Det är storslaget och häftigt på en nivå som ingen annan tv-serie kan mäta sig med. Men det är också numera riktigt korkat. Det märktes redan i säsong sex att serieskaparna inte längre hade något bokmaterial att luta sig mot; tempot var högre och effekterna mer påkostade, men manuset kändes tunnare, dialogerna saknade skärpa och logiken haltade. Slaget om Winterfell var riktigt mäktigt iscensatt och hämnden på skurken Ramsay Bolton var sällsynt förlösande - men det kändes också mer som klassisk popcornunderhållning, skuren efter klassisk mall, än klassisk Game of Thrones, där ingen går säker och ingenting slutar som vi förväntat oss.
I säsong sju är allting uppskruvat till max. Karaktärerna hinner uträtta mer i ett avsnitt än vad de gjorde över en hel säsong tidigare. De reser kors och tvärs över Westeros som om de fått tillgång till höghastighetståg. På köpet verkar de ha blivit dummare; det fattas idel konstiga, krystade beslut, som när Jon kommer på idén att sätta ihop sin egen grupp Avengers och helt sonika vandra ut bortom muren för att knycka en white walker och släpa den tillbaka till Kings Landing och visa upp för Cersei. Visst är det spännande att följa, men det slappa manusarbetet irriterar och konfliktlösningarna är ofta snabba och förutsägbara. Serieskaparna vågar inte längre dräpa viktiga karaktärer utan öser istället på med klassiska sista-minuten-räddningar av typen "Örnarna kommer!" eller "Dräpt bakifrån i sista ögonblicket". Serien har tagit ett skutt från långsam, mörk och säregen politisk fantasy till supertaggad, effekttung och korkad actionfantasy. En utveckling jag inte är jätteglad över, men de rekordhöga tittarsiffrorna skvallrar om att många nog inte håller med mig.
Carl Brännström