Härom veckan släpptes Kickstarter-finansierade ”Kingdom Come Deliverance” - ett öppet, ambitiöst rollspel i medeltidsmiljöer, helt utan fantasyinslag. Japp. Du läste rätt. Inga drakar. Ingen magi. Inga alver i långa, blonda hårsvall. Istället bjuds vi in till något så ovanligt som ett hyfsat korrekt återskapat Böhmen (idag del av västra Tjeckien) under tidigt 1400-tal, mitt under brinnande inbördeskrig. Vittne till misären är den tafatte huvudpersonen Henry som till skillnad från praktiskt taget alla andra spelhjältar är rätt värdelös på det här med att slåss, skjuta pilbåge och, ja, allt annat som vi är vana vid att spelhjältar ska klara av galant. ”Kingdom Come Deliverance” har en sällsynt grad av realism som vi verkligen inte är bortskämda med i den här sortens spel.
Henry måste äta och sova. Det går inte rusa in i folks hem och hoppa på bord utan risk för att någon kallar på vakter eller bestämmer sig för att prygla dig på egen hand. Är du dränkt i blod och försöker mingla med byborna blir det dålig stämning. Om någon säger åt dig att infinna dig på ett ställe vid en viss tid på dygnet är det bäst att du dyker upp - annars kan du räkna med en redig utskällning eller att du rentav missar personen.
Världen i ”Kingdom Come Deliverance” kretsar inte runt dig. Inte ens lite. Efter hundratals timmar i "Elder Scrolls"-universumet är det en lika främmande som uppfriskande känsla. Realism i spel är ofta fin balansgång mellan inlevelse och frustration. ”Kingdom Come Deliverance” faller ibland över i det senare, men att faktiskt få uppleva ett gediget rollspel utan drakar, demoner och besvärjelser uppväger de gånger jag nästan kicksparkat handkontrollen från balkongen. Med lite tur säljer spelet väl, vilket förhoppningsvis sporrar fler utvecklare att skapa något utanför den vanliga rollspelsmallen.
Carl Brännström