Foto: Jaap Buitendijk.
I maj har Harry Potter-pjäsen "The cursed child" premiär på Palace Theater London. Enligt synopsis utspelas historien 19 år efter den avslutande sjunde boken. Vi återser Harry Potter i vuxen ålder som "en överarbetad anställd på Trolldomsministeriet, make och far åt tre barn". Beskrivningen låter i mina öron kanske inte riktigt så magisk som jag vill minnas Harry Potter-serien. Den ger snarare en känsla av glåmigt vardagsdrama.
Yngste sonen Albus ska enligt beskrivning ha det kämpigt med att leva upp till familjenamnet. Vad innebär det? Scener när Albus skriker åt Harry och Ginny att de inte fattar någonting och att de är dumma i huvudet, åtföljt av snabba fotsteg i trappen, dörrar som slängs igen, Ginny som säger "jag orkar inte mer, Harry, jag orkar inte. Du får prata med honom. Jag orkar inte", varpå Harry sveper sitt tredje glas whisky för att dämpa den molande huvudvärken och svarar "mm" alltjämt som han tänker på att dra en handtralla i källaren när Ginny gått och lagt sig.
Jag vet inte hur jag skulle ställa mig till en sådan premiss. En del av tjusningen med böckerna var förstås att se Harry och gänget växa upp, men kommer det att vara samma sak att se dem bekämpa tunnhårighet och blodig avföring som Han-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn? Hur pass vuxen kan Harry Potter bli innan magin slocknar? Var går gränsen? Jag personligen tror inte att jag klarar av att se Harry Potter knapra Valium, stämpla papper och göra tafatta försök att kommunicera med yngste sonen i två tretimmarsakter. Det är inte Harry Potter för mig. Sedan kan det ju vara så att jag överanalyserar innebörden av att vara överarbetad tjänsteman på en myndighet. Det är mycket möjligt. Då kanske det finns hopp för vuxen-Harry och "The cursed child" trots allt?
Carl Brännström