Foto: Kallestad, Gorm.
Då var det dags igen: Mobilabonnemanget på 24 månader står på randen att löpa ut och löftet att inte skaffa ny lur bara för att jag kan är genast glömt. Jag vill ha en ny telefon. Inte för att jag behöver det - min Xperia Z5 Compact duger fortfarande utmärkt. Inte heller för att jag hittat en ny telefon jag bara måste äga. Utan för att jag kan. Mitt 24 månaders straff är över. Bojorna är borta, min skuld är betald. Nu står jag där utanför portarna med frisk luft i lungorna och världen vid mina fötter. Möjligheterna är oändliga. Vad ska det bli? En Iphone? En Samsung? LG? Sony igen? En obskyr, kinesisk premiumlur hemklickad från webben? Vilket operativsystem? Ska jag harva vidare med Android eller gå tillbaka till trygga, men tråkiga, Ios? Vilken skärmstorlek?
Valen gör mig yr. Jag får beslutsångest. Omgivningen blir lidande. Nära och kära dras ofrivilligt in i mitt velande. "Det blir en Iphone 8", meddelar jag sambon på eftermiddagen. "Det blir en Iphone SE", korrigerar jag en timme senare. "Apple kan dra åt helvete, jag kör på XZ1 Compact", hälsar jag när vi ligger i sängen och ska sova. "Älskling, vi ska skaffa LG", kungör jag ömt när hon vaknar nästa morgon. "Du, jag har tänkt och det är nog bäst att gå på Iphone 7 - den är ändå rabatterad nu när Iphone 8 kommit", säger jag när hon trampar iväg på cykeln mot jobbet.
Jag hör hur tokig jag låter men jag kan inte sluta. Jag kan helt enkelt inte hantera friheten av att inte vara uppbunden i 24 månader. Det blir kaos. Människor blir trötta och sårade och arga när jag går runt och inte är operatörslåst. Därför är det av högsta vikt att jag så snabbt som möjligt binder upp mig på ett abonnemang igen, så frid åter kan råda i två år. Om jag bara kunde komma på vilken telefon jag vill binda upp mig på. En Iphone X kanske? Eller varför inte en HTC? Deras U11 ska ju vara rätt fräck har jag hört...
Carl Brännström