Lördagsmorgon i ett Sverige som är som det brukar vara allra mest, men något känns ändå annorlunda. Kanske är den känslan olust? Jo, i alla fall för mig. Vi skall nämligen åter gå till valurnorna och göra vår demokratiska plikt. Något som man skulle kunna argumentera att de redan folkvalda inte gjort. Istället ligger de tryggt kvar i varsina skyttegravar och håller sina agg levande. Ingen reträtt; ingen kapitulation. På Twitter basunerar järnrören ut att äntligen skall vi få folkomrösta om invandringen. De sjunger sin egen sång, oavsett den faktiska melodin och tempot.
För det är sant som det är sagt, att det var 87 procent av det svenska folket som inte röstade blå-brunt. Nu är denna majoritets armar fast i ett polisgrepp, därför att de folkvalda i skyttegravarna inte förmår att gå vidare och försöka se till större goda. Istället hukar de sig och missar när något oformligt, brunt tornar upp sig över.
I bilen på väg hem från jobbet lyssnar jag på The Go-Betweens. Grant McLennan sjunger om mangroveträsk och ett tidvatten som slukar båtar. Och han sjunger om att han inte visste att någon kunde vara så ensam. Sedan, i slutet, kommer orden om att säga adjö till stoltheten och hur dörren då står vidöppen. Den har alltid stått öppen. Det är bara att släppa allt det gamla och börja gå, mot tidvattnet och ut genom dörren. Bye bye pride.
Jag ser en för en gångs skull avslappnad Annie Lööf plaska i vattenbrynet, en störtnöjd Löfven i stråhatt metar med handlina från en utriggad kanot och över havet gnistrar en lila solnedgång, en blandning av blått och rött. Ingenstans hör jag någon skrika om att vi måste stänga dörren igen. Till och med major Björklund tycks sitta förnöjt i sanden. Han har rullat upp kostymbyxan och den vita skjortan fladdrar slött i kvällsbrisen. Han läser.
Magnus Ericsson