I morgon är det dags igen, att dra sitt strå till den demokratiska stacken. Men där EU, Bryssel och kontinenten känns relativt fjärran i norra Sverige, då känns nog en eventuell bro över floden Skellefteå mer påtaglig. Fast ändå är det, enligt närhetsprincipen, egentligen mest en angelägenhet för dryga 50 procent av kommunens befolkning, det vill säga de som bor i själva staden Skellefteå. I Jörn kan man nog ha en uppfattning, men vad dumjävlarna i staan pysslar med kan nog lika gärna få vara deras problem. Häri finns en del av vad som gör EU till ett sådant svårt projekt, rent demokratiskt. Världens största demokrati kan därför också vara världens sämsta.
Själv har jag försökt ögna igenom vad de två sidorna i folkomröstningen har för olika argument och jag hittar en hel del hos bägge sidorna som ringer sant. Vad som däremot fick mig att rygga till en aning var argumentet för byggandet av bron, att det var en direkt förutsättning för ett framtida byggande av ett kulturhus. Trafiken håller kulturen gisslan, så att säga. Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om detta. Om jag verkligen skall se det som en direkt anledning att rösta ja, eller om jag skall se det som ren utpressning.
Argument kan vara på det viset. Man måste tänka sig för hur man lägger fram dem. Även ett väldigt starkt argument kan bli ett polisgrepp snarare än en varm, omfamnande sommarvind, som gör livet mycket vackrare genom att följa med den (nu talar jag framförallt till alla de som kämpat sig fram på cykel i den nära nog permanenta motvinden på Torsgatan och som plötsligt känt livet le mot dem när det för en gångs skull blåst akterlig vind). Att villkora något på det viset blir bara en aningen mer vuxen version av "ät upp ärtorna om du vill ha någon glass".
Magnus Ericsson