Under en konferens om brasiliansk politik, som jag närvarade vid häromveckan, noterade en av deltagarna att årtal som slutar med ”fyra” har haft en särskild betydelse i Brasiliens nutidshistoria: 1954 tog Brasiliens president Getulio Vargas sitt liv; 1964 skedde den statskupp som ledde till ett drygt två decennier långt militärstyre; och 1994 genomfördes ”Plano Real” som satte stopp för den hyperinflation som plågat landet under början på 1990-talet.
För tio år sedan, 2004, inleddes i sin tur en period av osedvanlig snabb ekonomisk och social utveckling. Fram till den internationella finanskrisen växte den brasilianska ekonomin med mer än fem procent per år. Och till skillnad från USA och EU återhämtade sig landet snabbt efter krisen. Efter att ha krympt marginellt 2009, växte BNP med hela 7,5 procent året efter.
För detta hade Brasilien Kina att tacka. Snabb kinesisk tillväxt skapade stor efterfrågan och höga priser på de råvaror – till exempel olja och järnmalm – som Brasilien har så god tillgång på. Samtidigt som de höga råvarupriserna eldade på ekonomin, höll den brasilianska centralbanken fast vid en hög ränta för att hålla inflationen i schack. I kombination med USA:s låga ränta och ytterligare amerikansk monetär stimulans, innebar det att Brasilien förvandlades till en magnet för internationella kapitalflöden, vilket gav ytterligare skjuts åt tillväxten.
Ekonomisk utveckling har i kombination med innovativa sociala program pressat tillbaka fattigdomen. För tio år sedan levde en tredjedel av landets befolkning i fattigdom, nu är det en femtedel. Konsekvensen är att en ny medelklass har vuxit fram, vilket i sin tur har stärkt den inhemska konsumtionen och skapat en ny tillväxtmotor.
Men under de senaste två åren har den brasilianska ekonomin fått sig en törn. Sämre utsikter i Kina har smittat av sig. Och när staten försökte stimulera ekonomin tog inflationen fart. Samtidigt har den amerikanska centralbanken gjort klart att de kvantitativa lättnaderna ska trappas av. Sammantaget har detta inneburit att de kapitalflöden som tidigare gick till Brasilien, nu i allt högre grad går därifrån.
Under tillväxtåren sorterade finansanalytiker Brasilien i samma kategori som Kina, Indien och Ryssland. Bric blev förkortningen för de stora länder med snabb tillväxt som skulle driva världsekonomin framåt. Nu placeras Brasilien av samma analytiker, med bland annat Turkiet och Sydafrika, under den mindre smickrande rubriken ”De fem sköra” (”The Fragile Five”).
Så liksom bland annat 2004 och 1994 lär 2014 bli ett nyckelår för Brasilien. Inte i första hand för att landet arrangerar fotbolls-VM, eller för att det hålls presidentval i höst, då Dilma Rousseff lär ges fyra år till vid makten. Utan framför allt för att landets ekonomi kommer att få bekänna färg: Var de senaste tio goda åren ett resultat av ytterligare en i raden av råvaru- och lånebubblor – eller har Brasilien på allvar hittat en hållbar utvecklingsmodell?
Martin Liby Alonsoliberal skribent och forskare i statsvetenskap vid MIT i Boston