Elitidrott kan verkligen vara på gott och ont. Efter att ha sett boxaren Frida Wallberg slås medvetslös, eller när hjälmförsedda gladiatorer inom amerikansk fotboll med berått mod skallar ihop och ådrar sig bestående hjärnskador, borde varenda normalt funtad person fråga sig om det är rimligt fortsätta heja vidare från åskådarplats. Eller att försöka tjäna stora pengar på sporter som i längden enbart skapar förlorare.
Carolina Klüft satsade på att bli bra i en betydligt hälsosammare idrott. Hon lyckades, och blev världsbäst under en rad av år. För henne har idrotten gett så mycket glädje att hon nu velat dela med sig av detta i sin nyutkomna bok ”Livet är en sjukamp”. Samtidigt är hon vaken nog att även se baksidorna. Som att till exempel stå ut med att bli en offentlig person, och att se till att behålla en viss distans till sitt utövande och inse att fortare än man anar kan karriären vara över.
Det tar en stund innan jag kommer in i ”Carros” sätt att skriva. På ett uppslag använder hon ordet ”jag” trettio gånger. Liknelsen mellan kraven i hennes sju grenar och livet i stort kan också kännas lite krystad. Men efterhand är jag beredd köpa det mesta med intresse och sympati. ”Livet är en sjukamp” innehåller så många klarsynta reflektioner att ta till sig för vem som helst. Även om vi i skolgymnastiken var hopplöst efter på att skutta långt eller kuta snabbt.
Stefan Holmberg