Det är nästan tio år sedan Billy Idol släppte ett soloalbum. Och på tal om årtionden är det nog särskilt ett av dem, 1980-talet, han saknar mer än allt annat. Det går nämligen inte att ta miste på den illa dolda nostalgin. Tiden när "Rebel yell" och "White wedding" spelades konstant på MTV behandlas på det, melodimässigt motbjudande, titelspåret. Tiden när han stod på topp betecknas som hans golden years. Och vem kan argumentera mot en sådan sak?
Det blir nog inte några nya hits av detta. De alltför många balladerna är som hämtade ur Takidas papperskorg. Visserligen har de två inledande spåren, tillika partypleasers, "Bitter pill" och "Can't break me down" någon form av energi. Sen, icke att förglömma, har han en pipa som överraskar.
Anders Samuelsson