Så har det då blivit dags för studentflak, examen och avslutningar. Det är en mysig tid på året. Det är väl egentligen bara julen som kan erbjuda samma typ av pirr och förväntningar hos både barn och vuxna. Man kan nästan ta på stämningen i kyrkan. Nervösa soloakter avlöser spretiga barnkörer. Prästerna moderniserar sina tal mer och mer för varje år. Rektorerna gör sitt och bidrar med visdomsord och lyckönskningar. Barnen väntar på kosläppet. Ett småsyskon gråter. Ett annat syskon talar högt om målningarna i kyrkan. En morfar viskar under hela showen i tron om att han inte hörs. Smartphones och kameror. Det är som det ska vara med andra ord. En härlig skolavslutning i en knökfull kyrka. Kyrka eller aula är skit samma för min del. Lokal som lokal.
Jag minns fortfarande de flesta av mina egna avslutningar. Eller snarare så har alla avslutningar smält samman i minnesbalken och bildat ett par "best of"-minnen. Jag minns speciellt blockflöjtsduetterna. De stora näsborrarna på tjejerna under "Den blomstertid nu kommer". Det är någonting med den psalmen som får tjejers näsborrar att vidgas till oanade dimensioner. Jag minns de påtvingade finkläderna, nybeställda från postorderföretagen i Boråstrakten. Hur livrädd man var för gräs (fläckar) innan kyrkan. Jag minns nästa alla stela kramar från alla de fröknar som passerat genom åren. Avskeden. Jag minns att jag hade nära till gråt utan att riktigt veta varför.
Jag minns de slitna plastkassarna fulla med skoluppgifter efter att man tömt min bänk. Jag minns hur den tomma bänken luktade. Torrt men ändå fuktigt med inslag av olja, blyerts och suddgummi. Jag minns att jag föreställde mig "Idas sommarvisa" med mig själv som huvudperson, göra allt det där som det sjöngs om. Jag tyckte att det kändes tomt när jag kom hem. Det tog alltid en dag eller två för mig att riktigt tycka om och acceptera sommarlovet. Jag behövde smälta lyckohetsen bara...
Sen kastade jag strumporna.
Ted Kjellsson