När ett av årets mest efterlängtade spel, "Fallout 4", släpptes förra veckan stod jag inte och huttrade i någon nattkö utanför den lokala spelbutiken. Jag satt hemma, i soffan, framför tv:n, och spelade "Call of duty: black ops 3". Med headset på skallen, en burk energidryck på en armlängds avstånd och 14 bekräftade kills på skärmen. Hade någon för två veckor sedan berättat för mig att jag skulle sitta och lira "Call of duty" på releasedagen av "Fallout 4" hade jag skrattat rakt ut och sagt något i stil med: "'CoD'!? Du känner inte mig du!"
Jag är en singleplayer-kille. Jag gillar kampanjlägen; jag vill ha en början, en mitten och ett slut. Sitta och grina i headset och prickskjuta arga tyskar i 234 identiska dödsmatcher online har aldrig varit min melodi. Tills nu då.
Jag vet inte vad som har hänt. Antingen har det med åldern att göra. En naturlig utveckling av smaker. Samma vecka som jag började gilla multiplayer började jag också tycka om jordnötssås. Jag som aldrig gillat jordnötssås, men helt plötsligt hör jag mig själv beställa nummer 17 på lokala thaihaket. Nummer 17 med jordnötssås, tack. Kassabiträdet såg helt chockad ut.
Eller så har det att göra med att utvecklaren Treyarch verkligen tagit i från tårna med "Black Ops 3" och pulat ihop ett närmast perverst välfyllt underhållningspaket. Med sin matiga kampanj (med stöd för co-op både online och via splitscreen), sitt utbyggda zombie-läge och omfattande multiplayer finns det ganska precis hur mycket som helst att förkovra sig i.
Om en vandrande antites till multiplayerspel som jag kan ryckas med - då talar vi baske mig om något mer än bara ännu en iteration av den årliga "CoD"-formulan. Jag vet att det finns många fördomar om "Call of Duty". Så fort jag nämner det brukar någon ilskna till, som om jag precis spottat på någons skor. Men ge det en chans och du ska se att det är riktigt bra. Precis som jordnötssås är riktigt gott.
Carl Brännström