Foto: FREDRIK SANDBERG / TT.
Jag vet att ni är många som inte är helt nöjda med hur denna årstid inletts i vår del av landet, och jag håller med, det är för kallt. För blåsigt, för regnigt och för kallt; det kan inte sägas nog många gånger har jag noterat. Men när jag fyller min termos med kaffe och beger mig upp på en höjd någonstans är jag ändå nöjd. Här är det fint, grönt, ljust och det luktar gott. Det är stilla, det är lugnt.
När människor pratar om det norrländska lugnet har jag dock fått förstå att det ska röra sig om en egenskap. En egenskap som vi förväntas ha inneboende endast för att vi lever och verkar på en viss geografisk plats. Jag vet inte säkert, men jag förmodar att det handlar om att vår miljö förväntas smitta av sig. Ni vet den miljö där det enda som finns är du själv och träd. Eventuellt bara träd, om en ska tro Kristoffer Tamsons (M). Han som menar på att: "Vi måste se till att de pengar som ska gå till svensk järnväg går där människor bor och där människor reser, och inte till träd i Norrland", när det pratats om varför Stockholm ska få en så stor andel av de pengar som regeringen avsatt till järnvägsnätet.
Vad Kristoffer Tamsons verkar ha förbisett är dels att vi faktiskt finns här uppe, även om han aldrig verkar ha sett oss, men också att vi försörjer hela landet. Dessutom bor vi här och pendlar till jobbet. Vissa av oss reser till och med. Men här, på berget där jag sitter, med utsikt över havet och ett träd som ryggstöd, med en termos i den ena handen och kaffekoppen i den andra kan jag inte annat än tänka att jag är nöjd. Och jag är glad. Jag är glad över att tågen inte går till träden, för då skulle jag kanske behöva dela den här stunden med Kristoffer Tamsons, eller någon annan av alla de som ännu inte förstått hur fantastiskt det är att kunna finnas bland träden. För vi finns här, vi också.
Emelie Häggström