Foto: Anders Wiklund/TT.
Hans romaner har varit både roliga och ruggiga. De om privatdetektiverna Kenzie och Gennaro var sannerligen inte befriade från våld, men man läste dem ändå med ett leende, för den verklige värstingen, vapenkonnässören Bubba, var i alla fall våra vänners vän och galen med snälla förtecken. Åt "Patient 67" log däremot ingen, för den var en ren rysare. Men sedan gled Dennis Lehane över åt det mer storslagna och pretentiösa.
Trilogin om familjen Coughlin där pappa Thomas var polisöverintendent, sonen Danny polis och den andre, Joe, blev maffiaboss skulle fånga en epok i det tidiga 1950-talets USA och började bra. "Ett land i gryningen" var direkt lysande, men det finns ingen anledning att sörja över att trean är just en avslutning.
I "Den värld som var vår" har det hunnit bli 1943 och Joe Coughlin har lämnat både maffialivet och Boston. Det betyder inte att de affärer han ägnar sig åt i Florida är snövita och dessutom: hur smart är det att ha ihop det med hustrun till Tampas borgmästare?
För övrigt har kriminaliteten och dess spelregler förändrats och några av dess spelare nöjer sig inte med avrättningar av "ta det inte personligt"-snitt. Det liknar snarare frossande i grymhet och även om Dennis Lehane fortfarande är en berättare utöver det vanliga hoppas jag att hans nästa projekt handlar om något annat – eller varför inte nygammalt?
Vad var det för fel på Kenzie och Gennaro...?
Olle Lundqvist