Foto: FREDRIK PERSSON / TT.
Min favoritsläkting, han som fick mig att vilja spela musik, han blev en haverist. Han dog kroniskt förfördelad och utsatt, ur sin egen synvinkel. Han hade principer – Herre Gud, vad han hade principer – och han var inte rädd att stå upp för dem. Att rätt skulle vara rätt, det var något som han kunde gå bortom all rim och reson för att strida för. Men att det i huvudsak var väderkvarnar som stod för motståndet gjorde inte kampen mindre helhjärtad. Själv har jag en opraktiskt oböjlig ryggrad som gör att jag måste säga när jag tycker att något är fel, när det smartaste vore att hålla snattran och bara blunda. Så jag antar att jag har fröet till en haverist inom mig med. Det gör mig måhända rätt lämpad att verka som krönikör, men mindre lämpad att leva ett friktionsfritt liv i samklang med allt och alla.
För det går väldigt fort åt helsicke när sanningen måste fram och tanden inte längre kan tygla tungan. Som för Margot, hon från nedre Kågedalen. Hon som är släkting till min kompis Peter och som fixade Midnight Oil-biljetter åt honom, för hon kände den där långe, skallige snubben som sjöng i bandet. Hur kan vi sova när vår säng brinner, bräkte han i bandets största (enda?) hit. Hur kan man håll käft när tungan brinner? Vore i och för sig smart då elden behöver syre, men jag tänkte mer symboliskt. Till slut går det inte.
Jag är väldigt stolt över dig, Margot. Sveriges internationella röst är tillbaka. Fel är fel, även om det kostar en himla massa att påpeka detta. Särskilt om man är kvinna och talar till diktaturens män, ovana vid mothugg och kritik. Det rör sig inte om religion. Det rör sig inte om att vi till det yttersta måste respektera andra kulturer och deras traditioner. Det rör sig om principer som alla människors lika värde. Det rör sig om frihet att tänka och tycka.
Magnus Ericsson