Titel: Ensamhetens språk
Författare: Jan-Philipp Sendker (översättning: Lisbet Holst)
Förlag: Forum
”Ensamhetens språk” är den andra delen i en serie av tre om Paul Leibovitz, 53, och kärestan; kinesiskan Christine Wu, 43, som lever ensam med sin son.
Paul är före detta journalist och bor i Hongkong. Sorgen över den döde sonen dominerar inte längre livet sedan han träffat Christine.
Christine tvingar sig att resa tillbaka till Shanghai när hon får ett brev från brodern som hon inte träffat sedan hon var barn och flydde tillsammans med modern. Paul följer med som stöd. Stämningen är laddad. Skyskrapor växer upp där det tidigare var land, byggplatserna förändrar landskapet. I den lilla byn ligger broderns utmärglade hustru döende, fiskarna i sjön är blyförgiftade av de utsläpp som görs från den närliggande fabriken.
Kommunistpartiet styr, den som är lojal kan avancera och byta sig till förmåner. Den som kritiserar ligger illa till. Klyftan mellan rika och fattiga är enorm. Paul vill hjälpa till men det som drabbat byn är känsligt. Kritik mot fabriken är kritik mot partiet.
Sendkers första böcker, ”Konsten att höra hjärtslag” och ”Hjärtats innersta röst”, är gripande kärleksromaner från en gången tid. Hans två senaste hör till en helt annan genre, lite kärlek, mycket spänning. Det är nutid och det som sker är genomsyrat av kulturrevolutionens efterdyningar. Kulturkrockarna gör kontakten mellan generationerna svårmanövrerad.
Att det följer en tredje del är helt klart, dramat fortsätter…
Inger Lundqvist
Titel: Det är i alla fall tur att vi inte är döda
Författare: Jonas Helgesson
Förlag: Libris
Två yngre män har föreläst om positivt tänkande på en konferens i Lycksele. Nu ska de hemåt igen, men blir sittande på den lilla flygplatsen längre än de tänkt sig. Den ene börjar knorra över det mesta, den andra tar det mera lugnt.
Den andra är Jonas Helgesson. Han var nog mer van att utöva sin teori i praktiken. Jonas har en medfödd cp-skada. Med gott stöd i omgivningen och envis vilja att göra sitt bästa, har han funnit mening. Har fru och två barn, hans käraste i livet. Dessutom lyckats vända situationen på ett så intressant sätt att han – åtminstone tills vidare - livnär sig med råge som just föreläsare och även skribent.
”Det är i alla fall tur att vi inte är döda” är Helgessons fjärde bok. Titlarna på de övriga är också belysande för hans perspektiv: ”Grabben i kuvösen bredvid”, ”Ett CP-bra liv”, samt ”Etiketter ska man sätta på julklappar – inte på människor”.
Bemötande spelar stor roll, under uppväxten som i vuxna livet. Att inte döma en människa utifrån hur denna tar sig fram. Inte ha ständigt behov av stimulans en annan. Vi måste kunna stå ut även med att ha långtråkigt ibland – precis som episoden i Lycksele visade. En kristen tro kan också vara ett bra stöd i livet.
Jag hade inte hört talas om Jonas Helgesson tidigare. Nu en välkommen bekantskap. Bara att önska honom all lycka även i fortsättningen, och ta till sig av hans lärdomar. Läs gärna boken.
Stefan Holmberg
Titel: Mördarens mamma
Författare: Ida Linde
Förlag: Norstedts
Ida Linde tvekar inte att ta sig an svåra teman. I den förra romanen ”Norrut reser man för att dö” begicks brutala mord längs med norrlandskusten och i den nya romanen ”Mördarens mamma” prövar hon hur långt en förälders kärlek sträcker sig.
Henrietta är en ensamstående mor med en son som hon inte fött. Miljön kring den lilla familjen är torftig. Hon arbetar som redaktionssekreterare på ett läromedelsföretag och har få kontakter utanför sitt arbete. En gång fanns det en älskare, men när han överger henne blir sonen hennes hela värld. Han drömmer obehagliga mardrömmar, som något slags omen. Skulle du älska mig om jag dödade någon? frågar pojken sin mamma innan något hänt och Henrietta svarar ja. Löftet sätts på prov. Efter studentfesten försvinner han och när polisen knackar på hos den oroliga modern har det värsta redan hänt, han har dödat en ung pojke.
Modern blir än mer ensam, känner föraktet från alla hon möter och isolerar sig allt mer. När hon hälsar på i fängelset möter hon en annan mördares mamma, Grace, och där får romanen en oväntad vändning. Författarens förmåga att skriva fram en stämning med sin sparsmakade berättarteknik, gör att man inte kan sluta läsa. Det är dubbelbottnat och en del trådar lämnas åt läsaren att knyta ihop och fylla i, eller kanske diskutera i bokcirkeln.
Maria Eriksson