Att vara i det oförväntade

Att få tillgång till ett verkstadsföretags tid, kunnande och material är många konstnärers dröm. Att få en separatutställning på Liljevalchs måste vara av samma klass.

Konstnären är Berit Lindfeldt. Utbildad vid Valands konstskola. Boende och verksam som skulptör i Göteborg. Gästlärare. Projektledare vid Statens konstråd. Ledamot av Konstakademien. Representerad med flera offentliga skulpturer, som "Källa Astrid", Astrid Lindgrens minnesmärke i Vimmerby. Två verk finns i Skellefteå.

Berit Lindfeldt är känd för Skelleftepubliken. 1988 och 1998 medverkade hon i Sommarskulpturen I och II. Den första ingick i förarbetet till Museum Anna Nordlander, MAN. 1998 kom museet igång på allvar. Med små resurser, i projektform. Tio kvinnliga konstnärer inbjöds. För första gången samarbetade en grupp konstnärer med flera företag. Ett unikt projekt även på riksplanet. Berit valde Svedala Skega, nuvarande Metso Minerals Sweden. Hon fattade direkt intresse för fabriken. Såg möjligheter att få arbeta med gummi. Ett för henne nytt material.

Berit har sedan dess hållit kontakt med Metso - och värdfamiljen Marklund. Samarbetet från start flöt så väl att hon hälsades välkommen tillbaka. Mer än tio arbetsbesök har det blivit. Inför planerade utställningar eller bara för att testa materialet. "Jag älskar svaveloset! Att få stå på verkstadsgolvet och skapa!". Hon konstaterar: "Jag är nyfiken på andra miljöer och känner mig friare där det inte handlar så mycket om konst."

Fredagskväll i Stockholm. Utanför Liljevalchs konsthall på Djurgården tätnar skarorna. Vid entrén hänger ett stort porträtt på Berit Lindfeldt. Bjuder in till utställningen "Tillvarons kant".

Vid invigningen betonar museichef Mårten Castenfors Berit Lindfeldts arbeten som en "kombination mellan poesi och teknik". Hon vet vad hon vill. Varje skruv exakt på millimetern. Samtidigt finns humor och svärta i sammanställningen av vardagsföremål. Möbler och köksredskap ges nya funktioner. Betong gjuts i oväntade former. Samma känsla finns i verktitlar som "Gaffeldans" och "Nattvandring". Den senare en mardrömknycklad skumgummimadrass. Den förra för tankarna till Torfrid Olssons dansande par, uppbyggda av harvpinnar och rister.

Berit Lindfeldt är sakletare. Fel! Hon hittar saker. "Lika ofta hittar de mig". Att resultatet blir konst är en ständig gåta. Som besöken på Island. Härifrån visas bortkastade föremål och strandfynd. För Marie Lundquist berättar hon – i den av Patric Leo genialt formgivna katalogen: "Efter Island förstod jag att jag kan resa varsomhelst och arbeta, jag klarar mig utan medhavt material". – "Material finns att hämta överallt och de till förgängelse dömda tingen pratar gärna med varandra, bara man lyssnar". Hon talar om sitt koncept. Om slumpen och intuitionen som verktyg. Om "att vara i det oförväntade".

Åter till Metso. Ringer några anställda Berit Lindfeldt samarbetat med. Hör respekt i svaren. Om en vetgirig, kvinnlig konstnär på ett mansdominerat företag. Som tilldelades arbetskläder, arbetsplats, bord och handledare. Började från grunden. Men snabbt blev "självgående". Var envis, ställde frågor, ifrågasatte. "Hon såg möjligheter vi först inte såg". Som "ägget". Uppbyggt på två aluminiumlampor. Klätt med gummi. Slipat för att få fram önskad sammetsyta.

Själv pekar Berit Lindfeldt på skickliga hantverkare med stor yrkesstolthet. Jämförbara med "mönsterritare och tapetserare". Hon lyfter fram experimenten. Att anta utmaningen i "att bli instängd i ett hörn och söka lösningar".

"Men nu vill jag gå upp i format. Kommer inte längre med spill och restprodukter". Dags att återvända till Metso - dit hon har en stående inbjudan - för att tillsammans med de anställda få skapa nytt. Och stort! Något att se fram emot.

Harald Larsen

Berit Lindfeldt är sakletare. Fel! Hon hittar saker.