En klasskompis sa häromdagen att han sett "Life is strange". "Du har spelat det?", frågade jag, som för att bena ut vad han menade. Ordvalet sett kändes nämligen en smula udda då "Life is strange" är ett spel och inte en film. Klasskompisen skakade på huvudet. Nej, han hade sett det. Hela spelet, på Youtube.
Han hade inga aspirationer att faktiskt spela det. Varför skulle han bemöda sig med att plocka upp en handkontroll och trycka på en massa jobbiga knappar och skit? Mycket smidigare att se någon annan göra det. På Youtube, så du har händerna lediga och kan svulla ostmackor utan att behöva oroa dig för att flotta ner något eller dö och behöva spela om.
Det här var första gången som jag på allvar kom i kontakt med en livs levande individ hängiven lets play-kulturen. Den som går ut på att du tittar på videor på folk som spelar och kommenterar spel. Tänk Pewdiepie. Jag har aldrig förstått poängen med det. Okej om du kikar 10-15 minuter för att bilda en uppfattning om huruvida spelet verkar köpvärt eller inte, men varför sitta i tio timmar och stirra när någon annan plöjer igenom det från början till slut? Varför? Jag. Förstår. Inte. Det kan vara nog trist att sitta i en soffa och glo när kompisen lirar singleplayer. Att stirra på en datorskärm och lyssna på en främlings raljerande känns ännu mer obegripligt.
Jag försökte säga detta till min klasskompis men han tittade på mig precis lika oförstående som jag tittade på honom. Två killar med en ålderskillnad på åtta år, där den ena inte fattar hur den andra orkar titta igenom spelen medan den andra inte fattar hur den första orkar spela igenom dem. "Vilka spel brukar du spela på riktigt då?", frågade jag, och fick svaret: "Minecraft". Jag nickade allvarligt. Ren generationsklyfta. Vi kommer aldrig att förstå varandra.
Carl Brännström