Stefan Norrthon Foto: Peter Jönsson/Norstedts
Jocke är skådis, gått scenskolan med stort "S", gubevars. Tyckte själv dessutom att han var bland de bättre.
Men han får mest bara små roller och kanske är han egentligen inte heller värd mera. Han försöker och försöker, men till slut kollapsar han och får inget nytt kontrakt. Att han dessutom har drabbats av en partiell ansiktsförlamning som inte tycks vilja släppa taget gör inte saken bättre. Jocke är verkligen en antihjälte, som i det längsta försöker undanhålla sin familj den nesliga sanningen. Vilket i sin tur drar honom in i en rad närmast absurda situationer som inte ska avslöjas här.
" Det är alldeles för få som ger upp" är en roman som jag snabbt fattar tycke för. Kanske för att jag själv varit med om liknande saker, men även för att den mitt i bedrövelsen är rolig och till sist även hoppingivande. Det går kanske ändå att överleva ett misslyckande, rent av med den så kallade hedern i någorlunda behåll. Att tappa ansiktet behöver inte bli ett livslångt handikapp.
Och så lär vi ju som bekant så länge vi lever. Att läsa Stefan Norrthons charmiga debutroman kan ge en hel del av oss inspiration på den vägen. Självtillägnad livsfilosofi i lättsmält men ändå tänkvärd form är inte det sämsta. Snart finns den även i pockethyllorna på matmarknaden, tro mig.
Stefan Holmberg