För vad som känns som ett helt liv sedan spelade jag i ett band. Tre medlemmar som delade på gitarr, bas, trummor och sång. Vi gjorde en del spelningar, spelade in rätt många låtar och hade väldigt roligt. Men som alltid - folk flyttar, tappar intresset, börjar gilla annat. Och att spela hård, snabb och rå musik kräver dessutom en del energi.
För en tid sedan fick mitt gamla band en förfrågan om att spela i Luleå i slutet av januari. Tydligen måste vi ha gjort något slags avtryck där. Extra lustigt, eller märkligt om man så vill, är att det är över sex år sedan vi senast spelade i staden. I vilket fall som helst, ett frö var sått. Sms skickades. Kontakter återupptogs. Ska vi? Eller? Kanske. Mycket funderingar. Känns det fortfarande rätt? Kan vi fortfarande representera våra gamla låtar? Står jag fortfarande för alla de något svartvita texter jag skrev? Har jag ens något intresse av att besöka det som varit?
Mycket övning hemma på kammaren har det blivit. Hur spelade jag egentligen? Äh, jag höftar här och fuskar där. Ingen kommer höra någon skillnad. Fler sms skickas. Kommer du ihåg det här och det där riffet? Nja, men det löser sig. Så för en tid sedan i Umeå. Alla tre medlemmar i en replokal för första gången på många år. Till en början lite trevande. Ont i halsen. Spelar lite fel. Ändrar lite här, ändrar lite där. Och de nya låtarna jag skrivit enkom för detta tillfälle, håller de måttet?
Snart visar det sig att alla lärt sig hantera sina instrument på ett långt bättre vis än för några år sedan. Låtarna växer återigen fram. Intensiteten ökar för varje nytt försök. Alla spelar bättre än förr. Det låter lovande. Minnen väcks till liv.
Frågan återstår dock fortfarande – finns det någon poäng i att återuppliva det förflutna? Jag vet inte än, men det visar sig nog i slutet av januari när vi ställer oss på en scen i Luleå.
Dennis Fahlgren