När musiken blev som mest spännande var när den klev över gränsen. Behövdes i och för sig inte mycket under mina formativa år, på 80-talet. Det räckte med att WASP släppte "F**k like a beast" och så var Hem & skola i upplösningstillstånd. Jag vill minnas att skivor till och med brann. Är inte helt säker. Självklart blev det hela mer spännande när det var oacceptabelt i ögonen på vuxna tråkmånsar. Att musiken sedan var sjuuuukt värdo spelade nästan ingen roll. Men det är möjligt att det bara var jag och att andra lyssnade när de vuxna förmanade? Dock så kände jag igen den kittlande känslan hos min son när jag spelade Mattias Alkberg/Södra Sveriges låt "Nöff nöff" för honom. Även han förstod att texten gick över gränsen och han gillade den där förbjudna känslan. Det syntes på hans min.
I dagarna så har hela albumet släppts och Alkberg har dragit runt med sin jeansjacka med tygmärke och snackat punk med allsköns kultursidor. Opinionsmakare från det politiska spektrats blåare sida har jämställt lyriken med nazilingo och från den rödare sidan har man nästan slagit knut på sig i ivern att, likt tomten i Kalle Ankas julafton, OK-stämpla hans anarkistiska julerumpa. Själv kan jag tycka att det alltid är helt ok att sparka uppåt, men att det inte är lika självklart rätt att klassificera moderater som något man måste kontakta Anticimex för att bli av med. Fast nu är det punk och då är det par för banan. Det skall vara så. Räcka finger och så.
Mer tydligt är hur polariserat vårt land har blivit. Det är mycket mer snack om att olika sidor och att kämpa för det som är rätt. Tonen är högre och känslan är att det finns så mycket mer att förlora i nästa val, för alla parter. Då är en musikalisk rallarsving att föredra framför en riktig sittopp.