Jag vet inte riktigt om det kan kallas ett mord, men jag går omkring och överlägger något som känns som ett brott. Det är kanske i överkant dramatiskt att jämställa nedsågandet av en lönn med att beröva en medmänniska livet och framtiden. Ändå framstår det jag planerar göra som något inte helt lätt och rätt. Så länge vi bott i vårt hus har lönnen stått där, bredvid garaget och skuggat och lövat ned hela gården. Så låter jag när jag försöker rättfärdiga mig. Å andra sidan har barnen lekt och klättrat i den, upp på garagetaket. Något jag låtsas bli upprörd över. Själv var jag aldrig någon klättrare som liten. Tydligast minns jag gången när jag klättrat upp i en byggställning. Planen var att ta sig vidare upp på taket och vittja den skattkista av tennisbollar som förirrat sig upp dit från ramträffar nere på banan. Tror jag kom två tredjedelar av vägen innan höjdrädslan min tog över. Plötsligt förnam jag dödens omedelbara närhet alldels akut och tappade helt kontrollen över min lekamen.
Så jag planerar alltså att såga ned en lönn, som växt på samma plats i minst 60 år. Därför att jag inte har tid (ej heller ids) att kratta upp den ofattbara mängd löv som lönnen fäller. Det är orsaken; en livsstilskonsekvens. Samtidigt kapas hela skogar omkring oss, berg blir skalliga och koppärriga. I skogen känner ingen träden. Därför är det lätt att avverka. Samma sak med hönorna som värper våra ägg utan att någonsin ha sett solen. Ovärdigheten i deras liv är också en livsstilskonsekvens. Själv tycker jag höns är äckliga, men ändå inte förtjänta av en sådan existens.
Samtidigt planerar jag att mörda ett träd. Stycka det, gren och stam och sedan elda hela rasket i kaminen. Men det har haft ett bra liv i alla fall; sträckt kronan mot himlen.
Magnus Ericsson