Det går väl inte komma runt det längre. Jag börjar bli gammal. Ögonbrynen tycks ha fått en egen agenda och skulle utan viss skyddsjakt snart anta Georg Henrik von Wright:ska proportioner och ta över hela övre delen av ansiktet. Jag har undsluppit hårväxt i öronen än så länge men det är väl bara en tidsfråga tills det att jag slipper ta med mig öronproppar till festivaler. Men radiosprånget över till medelålderns buskiga ögonbryn, P4 eller Rockklassiker har jag inte gjort och varför skulle jag? Behovet av att höra samma gamla "Money for nothing" tycks inte lika akut när vi verkar vara på väg in i en riktig guldskimrande höst när det kommer till ny musik.
För en gångs skull är P3:s spellista och min egen inte helt väsensskild: Lorentz, Say Lou Lou, Zola Jesus, Linnea Olsson bland andra. Problemet är bara de där människorna som talar mellan låtarna. Förstå mig rätt, jag har själv jobbat med radio och uppskattar god pratradio som fanken, men när enda kriteriet för att få en egen show på P3 tycks vara att man är provocerande obildad och endast utrustad med en obändig vilja att höra sin egen röst, då backar även jag en smula. Vad jag skulle vilja höra är ett mindre gravallvarligt P1, kanske till och med aningen fyndigt, med stora delar av musiken från P3, uppblandad med en eller annan odödlig klenod från den skattkammarö som är musikhistorien.
Och Mats Nileskär; han får alltid vara med. Ständigt på korståg för att föra soulmusiken till de svenska massorna. Om Knugen borde ge någon medaljen Litteris et Artibus, 8:e storleken i högblått band, så är det denna oförtrutna malmöit. Efter över 30 år i soulens och hiphopens tjänst är han lika angelägen och vital som vid starten 1978, men nu utan hår och med bångstyriga ögonbryn.
Magnus Ericsson