Foto: ADAM IHSE / TT.
När jag började spela musik var mellansnack inte något man sysslade med. Tvärtom skulle sådant undvikas till varje pris. Förmodligen var det förknippat med "gamla" stofiler, som Springsteen (då cirka 40 år). Istället skulle man vara så fjärran publiken som möjligt och hålla käft. Det var jag tyvärr inte så bra på. Istället kunde det hända att jag föll till föga och började pladdra. För det är själva grejen, att om man inte förberett sig en aning så är det bara nervöst nonsens som kommer ut. Saker som, "det här är en låt från vår nya EP". Men med lite mer tanke bakom så kunde man sälja in en specifik låt så att den blev något större än blott summan av melodin, texten och framförandet.
First Aid Kit fick hjälp av avgående tv-legenden David Letterman, som introducerade deras cover på Simon & Garfunkels "America" med en kort berättelse om hur han brukade sjunga den för sin son när denne var liten, ända tills sonen bad honom sluta. De svenska systrarna följde upp David Lettermans intro med en rent himmelsk version av något som egentligen borde vara omöjligt att komma undan med i USA. De lyckades på något sätt kränga sand till någon som redan bor i en sabla öken och rimligtvis inte borde behöva ett sabla sandkorn till. Nästan som med The Beatles; när engelsmän sålde svart amerikansk musik till det vita USA.
Det är lite trist, men det är just det där med trovärdighet som alltid gjort det knivigt för oss svenska musiker och låtskrivare som grävt i den amerikanska musikmyllan. Det kan vara hur kompetent utfört som helst, men sanningen är ändå att det är fyra snubbar från exempelvis Bromölla som lirar. Men First Aid Kit steg över den tröskeln denna afton hos David Letterman. De sjöng om New Jersey och Pittsburgh med samma självklara pondus som om det vore Närke och Flen. Bättre än Paul och Art gjort. Stort.
Magnus Ericsson