Foto: Hasse Holmberg / TT.
Alltså, det är inte så att ni stör. Ni är alltid välkomna här till detta maskformiga bihang. Men egentligen har jag en jäkla massa annat att göra, än att sitta här på blanka fredagsförmiddagen och knappa ned tankar och funderingar alltså. Det kan kännas så otroligt sökt att pressa fram lite tyckande ibland, men det är som det är. Egentligen skulle jag just idag vilja hinna koka rabarbersaft, sätta upp en torkvinda, rensa rabatterna på ogräs och kanske ta en tupplur innan det är dags för fredagsmyzet.
Ni ser ju, det är som om jag redan vore 65+, ändå skall jag tycka om sådant som många kallar "ungdomskultur", om musik och sådant. Men samtidigt så är jag den jag är, en gubbe som rensar rabatterna med Vasas flora och fauna skrällandes i mina hörlurar; A$AP Rockys Rod Stewart-sampling om att dricka vin och må bra, dränker tjuten från grannskapets ungar som svärmar på studsmattan. Jag har blivit kidnappad och tvingats leva i denna fångenskap tills demensens lösensumma återbördar mig till ungdomen igen.
På andra sidan tomtgränsen går människor till synes helt tillfreds med det liv som de lever. De skaffar bygglov och drömmer om bergvärme. Inte problematiserar de den tillvaro de byggt upp, inte för ett ögonblick. De ser självklara ut när de stretar runt med gräsklippare, när de tar ned träd på tomten, när de grillar.
Själv går jag lite tafatt runt med häcksaxen och grämer mig över att jag aldrig tågluffade när jag var yngre. Men när de hör Leevi & The Leavings tänker de på Arja Saijonmaa och fnissar. Inte tänker de omedelbart på Belle & Sebastian och när dragspelet spelar melodin efter mollsticket tänker de inte att det låter som en finlandssvensk "Hungry heart". Synd att den expertisen så sällan behövs, förutom när man skriver krönika då. Jag kanske är på hyfsat rätt plats ändå?
Magnus Ericsson