För en dryg vecka sedan besökte jag min tidigare hemstad Stockholm. Besöket föranleddes inte av vilken anledning som helst. För första gÄngen skulle jag fÄ se Swans. Detta otroliga band som betytt sÄ mycket för mitt sÀtt att lyssna pÄ och tÀnka om musik. Bandet spelade i Stockholm inte bara en utan tvÄ gÄnger under tiden jag bodde dÀr. Men till ingen nytta för mig dÄ jag var pÄ besök i SkellefteÄ vid bÄda dessa tillfÀllen. Ganska typiskt. Den hÀr gÄngen blev det dock av. Och vilken sinnesbedövande upplevelse det var. Volymen, vÀrmen och intensiteten, det var helt galet.
PoÀngen med den hÀr krönikan Àr dock inte spelningen i sig, utan hur man beter sig nÀr man fÄr möjlighet att se och trÀffa mÀnniskor man beundrar. Efter spelningen stÀllde sig bandets frontman, den oantastlige alternativikonen Michael Gira, och signerade skivor, tröjor och annan merchandise. En hord av fans trÀngdes runt honom, en del pÄtrÀngande, andra nervöst stammande och en del bara stirrande. Gemensamt för alla var den obekvÀma kÀnsla de verkade skapa hos Michael Gira. MÀrk vÀl, jag Àr sjÀlv ett stort fan och Àlskar all den musik som mannen gjort sedan början av 1980-talet. Men jag har aldrig satt honom pÄ en piedestal. Och jag inbillar mig inte att jag kÀnner honom, jag har inget behov av att förklara hur otroligt mycket hans musik betytt för mig, jag mÄste inte hÄlla krampaktigt i hans arm.
Jag vÀntade tills den vÀrsta hopen skingrats. Med en affisch gick jag fram. "Hey, Michael. Can you sign this?". Han nickade och signerade. "Thanks, the show was great. Really intense", sa jag och strÀckte fram min hand. "Thank you, thank you very much, young man", sa han med ett stort leende och skakade min hand. Sedan gick jag, och kÀnde mig betydligt mer vÀrdig Àn de klÀngiga vrak han nÀstan brottats med en stund tidigare.
Dennis Fahlgren