För en dryg vecka sedan besökte jag min tidigare hemstad Stockholm. Besöket föranleddes inte av vilken anledning som helst. För första gången skulle jag få se Swans. Detta otroliga band som betytt så mycket för mitt sätt att lyssna på och tänka om musik. Bandet spelade i Stockholm inte bara en utan två gånger under tiden jag bodde där. Men till ingen nytta för mig då jag var på besök i Skellefteå vid båda dessa tillfällen. Ganska typiskt. Den här gången blev det dock av. Och vilken sinnesbedövande upplevelse det var. Volymen, värmen och intensiteten, det var helt galet.
Poängen med den här krönikan är dock inte spelningen i sig, utan hur man beter sig när man får möjlighet att se och träffa människor man beundrar. Efter spelningen ställde sig bandets frontman, den oantastlige alternativikonen Michael Gira, och signerade skivor, tröjor och annan merchandise. En hord av fans trängdes runt honom, en del påträngande, andra nervöst stammande och en del bara stirrande. Gemensamt för alla var den obekväma känsla de verkade skapa hos Michael Gira. Märk väl, jag är själv ett stort fan och älskar all den musik som mannen gjort sedan början av 1980-talet. Men jag har aldrig satt honom på en piedestal. Och jag inbillar mig inte att jag känner honom, jag har inget behov av att förklara hur otroligt mycket hans musik betytt för mig, jag måste inte hålla krampaktigt i hans arm.
Jag väntade tills den värsta hopen skingrats. Med en affisch gick jag fram. "Hey, Michael. Can you sign this?". Han nickade och signerade. "Thanks, the show was great. Really intense", sa jag och sträckte fram min hand. "Thank you, thank you very much, young man", sa han med ett stort leende och skakade min hand. Sedan gick jag, och kände mig betydligt mer värdig än de klängiga vrak han nästan brottats med en stund tidigare.
Dennis Fahlgren