Foto: Jordan Strauss.
"Som en bilolyckadär man inte kan titta bort", "Nostalgin vi inte ville se" – Det är några av recensionerna som den nya säsongen av Huset fullt fått.
Om man råkar varayngre än 25 år är chansen stor att man inte sett, eller kanske ens har hört talas om serien "Huset fullt". Det är en serie om tre män som ska uppfostra tre flickor, där den yngsta är drygt ett år och den äldsta gränsar till tidiga tonåren. Serien består till stor del av söta barn som inte kan säga "r", en överdånig myspysfaktor, härligt pastelliga färger och så slutar varje avsnitt med en moralkaka och väldigt, väldigt mycket kramar.
På 1990-taletälskade jag och mina vänner den serien. Jag misstänker att det hade att göra med att vi tyckte att John Stamos som spelade en av männen var söt, yngsta ungen Michelle var förfärligt gullig och kanske kände vi rent av igen oss i de två äldre flickorna då avsnitten kunde handla om allt från grupptryck till en ovilja att äta broccoli.
Och jag tror att det är för oss serien nu, 20 år senare, fått en återupplivning. Och detta är vad som lett till de oerhört dåliga recensionerna. Om man ska sammanfatta kritikerkårens omdöme är "plågsamt" ordet som ligger närmast till hands.
Mina jämnåriga vänner har inte ens tänkt kolla in den nya säsongen i en förhoppning att de gamla avsnitten ska få behålla ett nostalgiskt fint skimmer. Så det jag kommer säga nu kanske kommer som en chock för vänner, surpuppe-recensenter och de av er läsare som minns detta som en av 1990-talets toppenserier. "Huset fullt" var aldrig bra.
Charmig kanske, och gullig absolut, men aldrig bra. Den var upprepande och skämten var fruktansvärt tama och kanske finns det en anledning till att just ingen av de medverkande fått någon lysande skådespelarkarriär efter serien.
Så även om duminns den med värme törs du kolla in den. Den nya säsongen är inte bra men det bidrar till charmen, det betyder bara att du verkligen kommer att känna igen serien. Och det om något bidrar till nostalgin.
Åsa Samuelsson