Dominic Cooper som Jesse Custer i âPreacherâ.
Det hĂ€nder sĂ€llannuförtiden. Att man mot slutet av en tvâserie knappt kan bĂ€rga sig tills nĂ€sta avsnitt. För sĂ„dĂ€r en 15 Ă„r sedan började ribban sĂ€ttas sĂ„ himla högt, vi har haft âSopranosâ, âDeadwoodâ, Vita husetâ och âTrue Detectiveâ. âGame of thronesâ drĂ€per fortfarande konkurrensen dĂ„ det gĂ€ller att vara bland det mest nervkittlande som visas pĂ„ tv.
SĂ„ nĂ€r nya serier kommer försöker jag. âJessica Jonesâ och âPenny Dreadfulâ flyger förbi och jag kollar nĂ„gra avsnitt innan de försvinner i en puff av ointresse och glömska. Tills nu. Tills âPreacherâ.
De som varserietidnings-intresserad pÄ 90-talet har garanterat koll pÄ denna historia om smÄstadsprÀsten Jesse Custer i Texas, han med oanade krafter som slits mellan gott och ont.
Jag har ingen koll pÄ det alls, vilket betyder att jag kunde börja se serien helt förutsÀttningslöst. Detta hÀnde:
Först drogs jag in av seriens gula fĂ€rg. Gult pĂ„ film och i tv Ă€r ett knep för att fĂ„ publiken att omedvetet tĂ€nka âfattig och varm miljöâ (anvĂ€nds i stort sĂ€tt alltid i VĂ€sternfilmer) och dĂ€rmed visa att det hĂ€r minsann inte Ă€r nĂ„gon gullig serie. Sedan smĂ€lte jag av Texasdialekten, den typen som lĂ„ter genuin och smĂ„tt poetisk. Sedan föll jag för karaktĂ€rerna och var dĂ€rmed fast. Jesse Custer sjĂ€lv Ă€r, sĂ„ som huvudpersoner brukar vara, bara lagom intressant som vilsen prĂ€st. Men det lĂ€mnar bara mer spelrum för de dubiösa typerna som omger honom. Han flankeras av en snabbtalande irlĂ€ndsk man med demoniska attribut och en kvinna som, förutom att vara en uppenbarelse av coolhet, briljerar i det första avsnittet genom att MacGyvra (det borde absolut vara ett verb) ihop en bazooka. LĂ€gg dĂ€rtill in ett stort mĂ„tt humor och en vĂ€ldigt diffus grĂ€ns mellan gott och ont och du har början pĂ„ en ytterst intressant serie.
Jag ska dock stillamin entusiasm nÄgot. Det har ju faktiskt bara gÄtt fyra avsnitt Àn. Men jag lÀngtar redan tills nÀsta.