VISBY 20140705 Publik när Folkpartiets ledare Jan Björklund talade under Almedalsveckan på lördagen. Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060
När jag var liten så minns jag hur pappa åkte på mässa. Exakt vad en sådan var visste jag inte, men att det innebar att han skulle vara borta ett tag lärde jag mig. På den tiden var det inte alls ovanligt att människor satte sig ned och tog sig tid att skiva ett vykort från de platser man hade ynnesten att få besöka. Pappa skickade sådana från Hamburg, Frankfurt; det var mässor i varenda tysk stad tycktes det mig. Så här i efterhand förstår jag vad det rörde sig om. Det var ett tillfälle att sälja det man gjort, men även en plats att se vad andra höll på med, låta sig inspireras och knyta nya kontakter. Allt som får dem verksamma inom entreprenörskapfrämjande att salivera vårflodsartat. Sedan klämdes helt säkert både en och annan lokal brygd på aftonen.
Nu är det Almedalsveckan och stackars, gamla Visby översköljs av den styrande eliten, deras hantlangare, journalister och diverse annat löst opinionsbildarfolk. En slags Hultsfred- eller Roskildefestival för retorikfans och de som ännu kan uppfatta den numer nästan oförnimbara doften av ideologi. Att det hela endast är en angelägenhet för en särskild clique framstår med all önskvärd tydlighet, främst genom deras egna sociala medier. Men de är där och röjer för landets väl, förstår ni. Inte för sig själv, utan för alla oss andra som inte kan vara där. En representativ party-partykrati.
Så här är det säkert inte. Utan tvekan så överdriver jag och förmodligen uträttas en hel del viktigt under veckan, men exakt vad är väldigt svårt att förstå som utomstående. Det tycks mest vara ett praktiskt arrangemang för pressen, som slipper flänga särskilt långt från huvudstaden i jakt på valfläsk och sound bites, men även som en mässa för dem som konstruerar, tillverkar och säljer politik.
Magnus Ericsson