Årets bästa spel och årets största besvikelse. "Metal gear solid V: The phantom pain" kan mycket väl bli både och när det är dags att summera spelåret i december. Paradoxalt? Javisst. Frustrerande? Enormt. Låt mig förklara: "Metal gear solid V" skiljer sig rejält från sina föregångare. Spelvärlden är öppen, du kan ta dig an uppdrag hur du vill och i vilken ordning du vill. Spelkontrollen är komplex men samtidigt otroligt genomtänkt. Det har aldrig varit så trevligt att kontrollera huvudpersonen Snake som i femman och spelmekaniken har aldrig känts lika vass som nu.
Samtidigt är de flesta av seriens största kännetecken nästan helt bortblåsta. De långa, välregisserade mellansekvenserna som kunde äta upp flera timmar av din tid med spelet är reducerade till nästan ingenting, liksom alla fantastiskt kreativa bossfighter som alltid stått ut som en av seriens mest ikoniska inslag. Karaktärsgalleriet har tunnats ut, codec-samtalet är utbytta mot kassettband och Snake öppnar knappt munnen längre. Utöver producenten Hideo Kojimas bisarra sinne för humor lyser de klassiska Metal Gear-komponenterna med sin frånvaro. Kvar har vi ett sanslöst expansivt och välgjort actionspel med ruggigt läcker grafik och mängder av saker att förkovra sig i.
Som gammal "Metal gear solid"-räv vet jag inte vilken fot jag ska stå på. Jag både älskar det för alla dess kvalitéer och hatar det för att det inte är vad jag innerst inne ville att det skulle vara. I vänskapskretsen och på forum ventileras liknande åsikter. En bolmande frustration över sakerna som saknas, mött med total hänförelse över hur bra det är (vilket i sin tur genererar ännu mer frustration och resulterar i total syntax error). Så typiskt Hideo Kojima - spelvärldens demonproducent nummer ett - att ligga bakom all denna huvudbry och eufori.
Carl Brännström